Sverige ser ut att drabbas mer av extremhöga elpriser. Med fjolårets erfarenheter i färskt minne tycker nog de flesta att vi behöver göra något. Förutom att lösa kostnadsbiten behöver vi även säkra upp med bättre och mer energireserver inför framtidens ökade elbehov.
Vi ska vara glada att vi inte gjorde som Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel och avskaffade kärnkraften. Men vi får inte heller nöja oss med det vi har. I dagsläget står kärnkraften för cirka 30 procent av elproduktionen i Sverige.
KDU:s ordförande Nike Örbrink har satt ord på det hela: ”Vi kan inte ta oss igenom en klimatkris med en elkris” (DN 6/8).
Precis! Vi behöver producera stora mängder el för att kunna ställa om till en klimatsmartare vardag. Hur ska industrin och fordonsflottan annars lyckas ställa om till eldrivna alternativ?
Kärnkraften är pålitlig och planeringsbar på ett helt annat sätt än exempelvis solceller och vindkraft. De senare ska finnas med i mixen, men som komplement. Grunden behöver vara stabilare än så.
Regeringen har till slut, den 27 januari i år, beslutat att ge SKB tillstånd att bygga slutförvar för kärnavfallet. Men vi ligger efter. Redan innan kriget i Ukraina hade president Emmanuel Macron bestämt sig för att satsa på mer kärnkraft och Finland har (som första land i världen!) börjat bygga ett slutförvar för kärnavfallet.
Det är tredje gången på kort tid som vårt grannland imponerar med att ligga steget före. Först var det de finska beredskapslagren som under pandemin rönte stor uppmärksamhet (och avundsjuka?). Sedan tog Finland initiativet till att ansöka om Nato-medlemskap, vilket tack och lov också fick Sverige med på tåget. Och nu visar Finland dessutom att man är redo för att ta hand om kärnavfallet.
Men det finns en världsomspännande utmaning som är intressant att fundera på: Hur går vi till väga för att signalera till framtidens människor att avfallet är farligt?
Språktidningen lyfter frågan i nr 5/2022. Politiker och myndigheter måste lyckas kommunicera med en framtida värld där vi inte vet om de talar vårt, alltså dåtidens, språk. Detta engagerar forskare som Ola Wikander, språkhistoriker och exeget, som på uppdrag av SKB deltar i tankearbetet att varna eftervärlden om kärnavfall.
”Man kan tänka sig ett extremt avancerat framtida samhälle som tror att kärnkraft inte var något som vi – primitiva människor i vår tid – kunde förstå, så det vi skrev var bara övernaturlighet från vår sida.”
Wikander jämför med hur vi hittat och tolkat antika gravinskrifter som haft långa rader av förbannelser: ”Om någon öppnar denna grav och tar bort innehållet så kommer gudarnas straff över honom. Men nu finns sarkofagen i Louvren.”
För att undvika att vårt kärnavfall ställs ut på Louvren (eller dess framtida motsvarighet) behöver vi tackla översättningsutmaningen med strålningsfara. Trots att en sådan utmaning kan vara svår är fördelarna med kärnkraft många.
Sedan Rysslands invasion av Ukraina har energiförsörjningen blivit ännu mer av en säkerhetspolitisk fråga. Sverige har förmåga att bygga ut exempelvis vattenkraft, men i många andra europeiska länder finns inte samma möjligheter, vilket lämnar dem med fossila bränslen som alternativ till kärnenergi. Den matematiken blir inte vidare grön när vi samtidigt vill ha en eldriven värld som inte gör sig beroende av Vladimir Putin.
Mer kärnkraft, ja tack!
Katarina O’Nils Franke är redaktionssekreterare i Axess och författare.