Den här veckan fick alla fast anställda vid region Uppsala krigsplaceringsbesked. 13 000 anställda blir därmed en tydlig del av totalförsvaret och placeringen börjar gälla omedelbart. (SR 17/3) Det stärker Sveriges beredskapsförmåga på ett välkommet sätt.
Helena Proos (S) är regionstyrelsens ordförande i Uppsala. Hon svarar bra på radioreporterns fråga om brevet kommer att oroa dem som får det på posten: ”Oron är ju att vi faktiskt går upp i ett skarpare läge. Att du blir krigsplacerad hos oss kanske snarare skapar en trygghet vad just du ska göra.” Vetskap och rutin skapar trygghet – trygghet skapar ett robustare samhälle.
I Sverige har vi länge trott att vi aldrig ska hamna i krig igen. Det hoppas vi naturligtvis slippa även framöver, men vi måste samtidigt inse att världen förändrats drastiskt sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Hade ukrainarna tänkt på vilken roll de skulle ha om Putin skalade upp kriget på det sätt han gjorde?
Oavsett om de gjort det eller inte har de agerat exemplariskt och hållit landet och vardagen igång så gott det går givet förutsättningarna. Det minsta vi omkring kan göra är väl att betala med ekonomiskt och militärt stöd för de lärdomar vi drar från Ukrainas kamp för frihet.
Dessvärre har Trumps agerande i USA försämrat läget. Jag var på studieresa i Washington häromveckan och träffade företrädare från bland andra George Washington University och Atlantic Council. De inser också att relationen till Europa är skadad av Trumps agerande mot Zelenskyj som person och landet i stort. Många amerikaner är lika besvikna som vi på utvecklingen och oberäkneligheten i världspolitiken.
Det dramatiska läget får nog många som inte har gjort lumpen, och därmed fått en plats att infinna sig på, att fråga sig: vilken roll ska jag egentligen ha om det blir krig även här?
Den frågan försöker David Bergman, författare och forskare vid Försvarshögskolan i Stockholm, besvara i sin senaste bok ”Vem är du när kriget kommer? Mental handlingsberedskap och psykologiska strategier” (Natur & Kultur).
Förordet har Sveriges minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, skrivit. Han erkänner där att han tillhör ”den eviga fredens generation” och att vi svenskar tycker om att kalla oss landet lagom även om det inte riktigt överensstämmer med verkligheten. I stället gör vi stora pendelrörelser från den ena extremen till den andra: från tro på evig fred och total nedrustning till att vi nu står med oro för krig och prepping in absurdum.
Jag instämmer i både Bergmans och Bohlins uppfattning om att det lätt blir ett ensidigt fokus på konserver och vevradio. Sådant får en mer att tänka på dold bunkertillvaro och mindre på hur man bäst kan komma till nytta för samhällets funktionalitet under kris eller krigstid.
Långt ifrån alla är krigsplacerade, men alla har ändå en roll att fylla för att få samhället att fungera trots omständigheterna. Sverige är ett avlångt land med 290 kommuner som varje dag håller skola, barnomsorg, äldreomsorg och renhållning i gång. Det kommer att vara lika angeläget även i krig.
Utan att spoliera David Bergmans bok – den innehåller mycket mer – så är det enkla svaret på frågan om vem du är i krig helt enkelt: ofta samma som du var i fredstid. Men du behöver känna till din roll och förbereda dig.
Katarina O’Nils Franke är konsult på The Labyrinth Public Affairs och författare.