Putins invasionskrig mot Ukraina sände chockvågor genom hela Europa. Så även i Tyskland. Förbundskansler Olaf Scholz (SPD) insats vad gäller Berlins stöd till Kiev må imponera på få människor utanför de närmaste partileden, men i de breda folklagren har beslutsamheten att hjälpa Ukraina stadigt ökat. Från att en överväldigande majoritet tyskar i början av kriget ansåg att det var klokt att inte skicka tunga vapen, ja vapen överhuvudtaget, till Ukraina är förhållandet i dag det motsatta.
Men stödet till Kiev följer, som så mycket annat i Tyskland, en tydlig skiljelinje mellan väst och öst. I de delstater som en gång utgjorde forna DDR är viljan att hjälpa Ukraina konsekvent lägre och förståelsen för Putins Ryssland konsekvent högre. I senaste ”Deutschlandtrend” (2/6) svarar 58 procent av tyskarna i öst att de hellre ser en återhållsammare linje mot Ryssland, jämfört med 40 procent i väst. Av tyskar boendes i väst svarar för övrigt 53 procent att de vill se en offensivare hållning mot Moskva.
En intressant fråga är varför inte arvet efter det sovjetiska oket påverkat invånarna i det som en gång utgjorde DDR på samma sätt som i till exempel Polen, Tjeckien, Estland, Lettland och Litauen? En intressant artikel i Welt (3/6) tar upp det faktum att de forna öststaternas frigörelseprocess präglades av viljan till självständighet och skapandet av en nationell identitet.
När DDR kollapsade 1990 präglades frigörelsen, utöver längtan till demokrati, i stället av återföreningen. Bra och nödvändigt, givetvis, men för invånarna i det forna DDR innebar det också en identitetskris. Mötet med det rika Västtyskland var allt annat än smärtfritt och gav snabbt upphov till en motidentitet. Ressentimentet, eller vad man nu ska kalla det, riktades därför mot västtyskarna stället för förtryckaren i öst.
Tvärtom blev minnena av DDR och Sovjetunionen en trygg hamn i en till synes kaotisk värld. I grunden är det denna nostalgiska känsla om ett storslaget förflutet som Putin vet att spela på, både mot ryssar och forna östtyskar. En annan komponent, enligt Welt, är att kommunistpartiet i Polen inte lyckades krossa den kulturella borgerligheten, medan den gick under i DDR. Därför är också dragningen till det auktoritära och behovet av att uppgå i ”något större” starkare i östra Tyskland, lyder teorin.
Kommer då klyftan mellan öst och väst att bestå? Nej. En annan tydlig trend är att sympatierna för Putinryssland sjunker ju längre hitom murens fall man kommer. För den som inte har några egna minnen av DDR är det betydligt svårare att känna ”Ostalgi”. Ett problem som även Putinregimen lär märka inom kort.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen. Han skrev krönikan från Berlin.