Nyligen tillbringade vi en långhelg i Cotswolds, området ett par timmar väster om London som är kanske bäst förkroppsligar det engelska landsbygdsidealet. Här ligger de pittoreska byarna inlindade i en aldrig sinande grönska. Bykyrkan och puben omgärdas av små hus och stugor i varmgul sandsten. Får och lamm betar runt varje hörn.
Medan vi kör genom landskapet läser jag historikern James Hawes nyligen utkomna The Shortest History of England. Hawes tar sig an att på ett par hundra sidor sammanfatta Englands historia sedan romartiden. Ambitiöst, visst, och här och där är sammanfattningarna så halsbrytande att man tror sig läsa en Kalle Anka-pocket. Utmärkt lektyr för semesterresan, med andra ord.
Hawes beskriver träffande den historiskt återkommande idén om ett slags engelskt urtillstånd, ett fredligt, oskyldigt bondesamhälle där engelsmännen njöt sin bördiga arvedel i fred. Denna Edens lustgård förlorades för länge sedan: Normanderna erövrade England 1066 och bildade en ny (länge fransktalande) elit, vars ättlingar ännu in i våra dagar utgör den brittiska överheten. Sedan dess lever en djupt liggande längtan efter ”Old England's” ostörda lycksalighet.
Sådana förindustriella, lantliga ideal är knappast unikt engelska, utan är legio i Europa; de hänsyftar till något genuint, ett slags folksjälens vagga, nationens essens. I England och Frankrike, de små byarna under kyrkklockornas klang. I Sydtyskland, en fridfull rodd på opalblå sjöar vid Alpernas fot. I Italien, en dyrkan av äkthet och ursprung, där ägaren på varje liten toskansk vingård intygar att just hans vin, olivolja och tomater är ”il genuino”. (Grannens? Det kan han inte garantera.) I Sverige, Bullerbyn och Saltkråkan och midsommardans i motljus i Carl Larsson-stil.
Den cyniskt lagde skulle invända att dessa idealbilder till stor del är missvisande. Bondelivet var tärande, och få skulle faktiskt vilja lägga handen vid plogen om så bjöds. Skönmålningar av det agrara livet var verktyg för att under 1800-talet framtvinga en gemensam nationell identitet. Nationalismens nestor, Ernest Gellner, har beskrivit hur nationsbyggande tid efter annan hämtat sin symbolism från bilden av ett ”sunt, ursprungligt, livskraftigt bondeliv”.
Det må så vara, men det intressanta är inte främst hur historiskt korrekta eller politiskt användbara sagda ideal varit. Det intressanta är snarare att de fortfarande har makt att locka och beröra. Vi kan därför utforska dem för att bättre förstå oss själva.
Det innebär inte att vi ska sträva efter någon typ av återgång till gamla samhällsformer. Konservativt sinnade beskylls ofta för att vilja vrida klockan tillbaka, men det är snarare en reaktionär impuls. Den reaktionäre erkänner inte det faktum att social, andlig och ekonomisk utveckling förändrat vilka levnadssätt och sociala strukturer som är realistiskt möjliga. Han är som en som, efter att ha insett att han var lyckligare som barn än vuxen, vill gå om grundskolan. Den konservative frågar sig i stället, vad gladde mig i min barndom men saknas mig nu?
Dessa tankar går genom mitt huvud när vi kommer anländer till kvällens pub, The Lamb & Flag. Vår bokning har på något sätt tappats bort. Stammisar bryter in och undrar om vi kanske förvirrat puben med en av alla de andra med snarlika namn i närheten, vilka de med encyklopedisk kunskap går igenom. Vi får i alla fall ett bord och tillbringar en trevlig kväll som byns gäster. Utanför bräker lammen. Nog finns här mycket att lära om det goda livet, samhället, och ölet.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.