Höstlovet inleddes i år med en resa till kontinenten. Med åtskilliga timmar i bil hinner både milen, tankarna och de många bränsleslantarna passera under noggrann iakttagelse.
Elbilen känns inte som ett alternativ, det är alldeles för sårbart när laddinfrastrukturen i Sverige är för gles och långsam. Det blir ironiskt tydligt när man kör igenom elområde 4, Skåne, där stora vindkraftprojekt som Kriegers Flak och Kattegatt Syd är eller riskerar att bli pausade. Inte undra på att elbilsförsäljningen dyker.
Längs motorvägen ökar trafiken – fler filer med fler bilar och lastbilar. Och fler vägavspärrningar. Somliga planerade p.g.a. slitage som behöver repareras eller byggas nytt, andra mer akuta efter olyckor i det trånga utrymmet och det uppskruvade tempot. Den gröna och böljande landsbygden runt det mysiga lilla danska pensionat där nattvilan intogs, känns plötsligt alltmer avlägsen – både i avstånd och atmosfär.
Norra Tyskland och dess Autobahn är inte alls som jag minns det från barndomens bilresor. Då kunde snabba bilar verkligen komma fram. En och annan lastbil, javisst, men framförallt fick familjer plats i den långsamma högerfilen för att hinna njuta av resan. Tidsåtgången från en plats till en annan gick att planera. Hösten 2024 ger norra Tyskland en helt annan och mer splittrad bild. I en mindre stad är miljön lika vacker som förr, men runt Hamburg är trafikinfarkten ett faktum.
Det gröna landskapet skymtar där, bortom alla ringlande köer. Två filer avstängda, två öppna, där vi tar oss mil efter mil i snigelfart till, från eller förbi staden. Samma visa runt varje större stad. Lika sönderexploaterat som Hamburg, med sitt gigantiska hamnområde, är Ruhrområdet. Var den ena byn eller staden slutar och den andra börjar är det nog ingen som vet. Hela konglomeratet har vuxit ihop till ett virrvarr av vägar – frågan är bara vilka natur-, djur- och människovänliga miljöer som blivit urvuxna i hela processen. Vägnätet orkar helt enkelt inte bära mer, därför krävs ständiga avspärrningar för att bygga ut, om eller till. Då förvärras trängseln och utsläppen ytterligare.
Och överallt är lastbilarna – för att frakta varor som vi efterfrågar, klickar hem via nätet eller för att leverera det material som våra företag behöver för att producera sina varor. I många, långa rader på alla rastställen. Mängden utsläpp de står för får tankarna att svindla. Särskilt vid insikten om att detta pågår dagligen runt alla större metropoler i världen. Tysklands strategiska misstag att lägga ned sina kärnkraftverk har tvingat dem att delvis använda kolkraft för att klara elförsörjningen. Vi ser mängder av solpanelsparker, tyvärr ofta över stora arealer av potentiell jordbruksmark, vilket skapar ännu större behov av importerade grödor och därmed fler transporter.
Tyskland är en del av hjärtat i EU, som redan 2019 deklarerade den Gröna given – ett EU med världens mest hållbara, resurseffektiva och konkurrenskraftiga framtidsregion. Istället för att känna tilltro till den framtiden, blickar jag i längtan tillbaka mot barndomsresornas Tyskland, som en renare och mer hållbar dåtid. Allt känns bara så bakvänt!
Om någon frågar varför fossilfri el eller utbyggnad av såväl tåg-, som laddinfrastrukturen i Sverige och Europa är viktigt – be dem besöka norra Tyskland och de ser svaret direkt. Men frågar de då varför man alls ska fortsätta resa till kontinenten – påminn dem om att det vackraste Europa har utöver vår natur, är vår frihet, öppenhet och gemensamma kulturella identitet som européer. Och att vår chans att bevara detta för den framtid som Gröna given beskriver, ligger i att rädda klimatet!
Ledarsidans krönikör Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.