I veckan meddelades att den tredje platsen som riksrevisor ställs till förfogande. Det kan diskuteras om de felaktigheter som avslöjats i Dagens Nyheters artikelserie är av sådan art att de föranleder detta sista offer. Oacceptabel, och inte minst tråkigt, är det oavsett att ämbetet hanterats med minsta slarv. Riksrevisionen tycks ha åtnjutit ett, ofta välförtjänt, högt förtroende.
Och utöver att tjäna som exempel på värdet av oberoende media (med resurser att faktiskt granska makten – den så kallade tidningsdöden borde sprida skräck långt utanför den krympande skaran lokaljournalister) har reportagen gett en välkommen inblick i den svårnavigerade djungel som kan kallas vänskapskorruption. Att rådfråga någon med erfarenhet och att välja ett säkert kort till en viss tjänst är ju oftast bra – men det förutsätter att integriteten hos alla inblandande är hög och att processer fortsatt respekteras.
Men avslöjandena har också accentuerat värdet av Sveriges omfattande offentlighetsprincip, liksom det grundlagstadgade skyddet för meddelare (alltså den som tipsar media).
”En guldgruva för grävande journalister”, skriver Datainspektionens tidning ”Integritet i fokus” (2/2016) om de myndighetsregister som alla och envar har tillträde till. Även om det framförallt är enskilt direkt berörda och då granskande journalister som detta egentligen borde vara intressant för.
Offentlighetsprincipen är utmärkt som kontrollfunktion. Samtidigt är den ansatt från flera håll. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski beskriver till exempel (i DN 18/9) hur transparensen försämras av mer omfattande sekretessreglering och en hårdare styrning av extern kommunikation (i sammanhanget tycks den nämnda Riksrevisionen fungerat väl). Men så å andra sidan minns nog många när plattformen Lexbase lanserades, en tjänst som sonika på ett lättillgängligt sätt gjorde rättslig information om enskilda personer och företag publik. Dylikt är lagligt men samtidigt, använt extensivt, givetvis obehagligt för individen. Andra kommer kanske ihåg när Kalmar kommun slutade svara en kvinna som rutinmässigt begärde ut tusentals handlingar från kommunen. JO kritiserade, i stringens med lagstiftningen, kommunen som sade sig behöva anställa en person enbart för att serva denna enskilda medborgare.
Med den spridning en förflugen mening och dåligt valda ord kan få gäller det att värna sina forum som politiker – men också som anställd i det offentligas tjänst. Inte bara beslut, utan mail, sms och möteshandlingar är ofta att anse som allmänna handlingar. Och all information i alla processer lämpar sig inte för spridning i alla skeden – hur korrekta de än är. Det kan så klart försvåra framförallt samverkan när information inte alltid kan delas utan att det per automatik blir fullt möjligt att offentliggöra.
Offentlighetsprincipen och friheten att tipsa media om oegentligheter är värd att värna. För är förtroende bra är kontroll bättre när det gäller ansvarstagandet hos dem som handhar våra gemensamma resurser. Myndigheterna ska vara pressade att förvalta sina uppdrag väl och möjligheten till insyn i verksamheten ska inte vara något man räds. Men, det bör heller inte innebära orimliga belastningar. Därför krävs också ett ansvarstagande från medborgarna (i sin tjänsteutövning såväl som privat). På samma sätt grundas en extensiv meddelarfrihet och ett absolut meddelarskydd på att dessa nyttjas för att avslöja potentiella oegentligheter – inte som kanal för skvaller eller för egen vinnings skull.
Extra viktigt är detta i denna digitala tid när ord som publicerats, sanna eller inte och ryckta ur sammanhang eller ej, är i stort omöjliga att ta tillbaka.