Min första sommar på NT skrev jag visserligen en text om att man inte ska vara nostalgisk gällande stadsplanering, men nu svänger jag, och det måste man väl få efter sex år?
Är det så farligt att vara lite nostalgisk?
I nästan ett sekel har arkitekturen och stadsplaneringen blivit kontinuerligt sämre. Det är ett påstående som är delvis sant, och delvis djupt orättvist. För även in på 40-talet byggdes trevliga områden med relativt vackra hus, det vill säga om de jämförs med husen som kom senare, och inte med de som kom tidigare. Dessutom har både stadsplanering och arkitektur långsamt blivit bättre de senaste decenniet, framför allt jämfört med de riktigt mörka åren på 1900-talet.
Men jag vågar ändå påstå att våra städers utveckling tappat stinget. Husen är betydligt fulare än de behöver vara, och städernas utformning är betydligt sämre än den behöver vara. Inom fantasy och science fiction lurar ofta en bortglömd, antik kunskap, som gjorde dåtidens befolkning mer framstående än dagens. I den riktiga världen saknas den typen av svunna tiders kunskap, eftersom utvecklingen går framåt och ett grunddrag i vetenskapen är att noga nedteckna allt just för att undgå att saker faller i glömska. Men just den estetiska utvecklingen har gått bakåt.
När man talar om överlägsenheten hos äldre tiders bebyggelse, ber ofta någon en om bevis. De är inte svåra att hitta, kliv ut i närmaste stadsdel med blandad bebyggelse och se efter om huset från 1800-talet eller huset från 1960-talet är vackrast. Vandra sedan runt i stadens centrala delar, och åk därefter till någon av styggelserna planerade under samma 60-tal och fundera på vilket som var trevligast. Ett annat sätt att undersöka saken är förstås att undersöka prisnivåer på olika stadsdelar. Människors efterfrågan talar sitt tydliga språk.
En annan invändning lyder att man inte ska vara nostalgisk: städer och byggnader måste få spegla sin samtid! Inte sällan uttrycks detta ironiskt nog av människor som i andra sammanhang spelar svåra och fördömer samtiden som usel. Det är den förstås inte, med arkitekturen det lysande undantaget. För övrigt är det svårt att förstå vad som är så fel med nostalgi? För i just det fallet går den ju alldeles utmärkt att återskapa. Hus i sten, torn, tinnar, vackra former, burspråk, anlagda bredvid parker – ordentliga parker och inte dessa glorifierade gräsmattor modernismen tvingat på oss – och längs rejäla gator med plats för kommers och liv, det går alldeles utmärkt att göra om idag. Eller den idylliska trädgårdsstaden, där barnfamiljer får plats att leva utanför städernas larm och avgaser. Det går att återskapa, att bygga vidare på. Det efterfrågas också av folket.
Det görs goda försök att verkligen bygga något nytt och bra. Vallastaden i Linköping är ett, Hammarby Sjöstad i Stockholm ett annat och Jakriborg utanför Lund ett tredje. Jakriborg är mer en ren pastisch, medan Hammarby Sjöstad och Vallastaden är moderna i sin arkitektur, men saknar de människofientliga dragen hos efterkrigstidens arkitektur.
Allt är förstås inte fel idag. Till exempel är det kanon att det finns varmvatten och toalett i varenda lägenhet. Men lika praktiska som de är på insidan, lika vackra kunde de få vara på utsidan.