Det finns skolor i Sverige där uppemot 80 procent inte klarar gymnasiebehörigheten. Det är skolor i det som kallas socialt utsatta områden och det faktum att de har sin verksamhet i socialt utsatta områden har blivit, inte bara till en förklaring utan också till en ursäkt för att det ska vara så, år efter år.
Det är tragiskt för just nu ser vi exempel på att man kan vända på utvecklingen. Äntligen ser vi att den svenska skolan i spåren av de reformer som genomfördes för drygt tio år sedan nu ger bättre resultat för flertalet av eleverna. Men en stor del av eleverna får ändå, år efter år, gå i skolor som inte rustar dem för livet utan som kanske till och med fördjupar den segregation som är deras främsta hinder.
När statsministern talar sägs inget om detta misslyckande, eller om misslyckandet när det gäller att nå Europas lägsta arbetslöshet som nära hänger samman med misslyckandet att ge dessa elever en bra framtid. Istället angriper Magdalena Andersson de skolor som elever och föräldrar själva valt.
I Sveriges friskolor går närmare 20 procent av Sveriges elever. Enligt internationella undersökningar når de kunskapsmålen bättre än de kommunala skolorna. Men istället för att diskutera hur alla elever ska kunna få en bättre skola handlar debatten om hur man ska hindra, begränsa eller förbjuda dessa friskolor att verka. Argumenten för detta är ibland så befängda att det är svårt att förstå varför vakna medier inte ställer till exempel statsministern till svars för sina påståenden.
Ena dagen påstår hon och andra socialdemokrater att friskolor suger ut den svenska skolan. Det är helt uppåt väggarna eftersom friskolor får precis den skolpeng som följer eleven oavsett vilken skola hon eller han väljer. Samtidigt påstår hon också att svenska skolan sugs ut genom gigantiska miljardvinster, som dessutom påstår hon förs utomlands. Verkligheten är att utdelningen i snitt de senaste åren ligger kring 200- 300 miljoner kronor. Det är under en procent av omsättningen, inga miljardvinster utan ett uttryck för att det mesta av det överskott som ligger på en normal nivå går in i verksamheten.
Andra dagen påstår hon att friskolorna har lett till flum och att problemen i den svenska skolan har vuxit. Men det är ju fel eftersom den svenska skolan i dag presterar bättre, bland annat genom friskolorna men också genom flertalet kommunala skolor.
Och den tredje dagen säger hon att friskolorna driver betygsinflation. Det är inte korrekt enligt regeringens egen myndighet Skolverket som konstaterar att betygsinflation i den svenska skolan bara till 1,5 procent kan förklaras med skillnaden mellan kommunala och fristående skolor. Det är så lågt man kan komma när man jämför olika grupper.
Så varför inte ställa regeringen till svars för sina påståenden om friskolor? Varför inte diskutera hur det kommer sig att så många väljer fristående skolor? Och framförallt, varför inte ta sikte på de skolor som lyckas allra sämst? Det är regeringens ansvar, det har konsekvenser för integration, segregation, utanförskap, arbetslöshet och kriminalitet.
För regeringens del är svaret enkelt. De vill hellre peka bort debatten från sitt misslyckande mot de skolor som de av ideologiska skäl ogillar. Men det borde inte leda till att alla springer efter regeringens boll. En enkel utgångspunkt skulle ju kunna vara att det är bra att elever kan välja, att det finns många skolor att välja mellan, att det är bra att de tävlar om bra resultat och att alla elever är olika.
Då är det bra med friskolor och det är bra om alla skolor utvecklas för elevernas bästa.
Gunnar Hökmark är tidigare Europaparlamentariker. Han föreslog i sitt första anförande i riksdagen 1982 införandet av en skolpeng. Han är också ordförande i Valfrihetskommissionen.