Amorteringskravet kommer tillbaka till hösten. Det beskedet gav Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen i en längre intervju med Dagens Nyheter i veckan. Kravet har varit pausat under coronapandemin, för att ge personer som förlorat arbetet, blivit permitterade eller förlorat inkomst på andra sätt, större marginaler.
Men vad tycker regeringen egentligen om detta? Svaret är oklart, eftersom den gömmer sig bakom Finansinspektionen, utan att ta eget ansvar för vad som händer. Finansinspektionen är den myndighet som drivit igenom kravet. Regeringen ville helt delegera beslutet till myndigheten, men Kammarrätten i Jönköping sa nej tre gånger i rad eftersom de inte ansåg att det var förenligt med grundlagen. Till slut gick förslag igenom ändå. Regeringen har inte gjort några egna utvärderingar och inte heller någon egen konsekvensanalys av förslag, utan gömmer sig helt bakom Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen.
Thedéen menar att amorteringskravet bygger buffertar för hushållens ekonomi, men faktum är att det riskerar att bli tvärtom. Den som tvingas lägga stora summor på amortering varje månad har förstås mindre möjligheter att spara ihop till en kontant buffert. Förlorar man då jobbet eller drabbas av en större oförutsedd utgift är belåningsgraden på bostaden av mindre glädje. Att byta bostad för att frigöra kapital torde vara en av de mest omständliga processer som finns.
Mycket riktigt pausades amorteringskravet som en av de första ekonomiska lättnaderna under coronakrisen. Men nu ska det alltså tillbaka, trots att i princip samtliga ekonomiska bedömare förutom just Finansinspektionen riktar kraftig kritik mot förslaget. Det gäller oberoende ekonomer, banker och den politiska oppositionen.
Ingen av dessa är i sak emot amortering, men kravet som det är utformat har mycket dåliga effekter, inte minst för låginkomsttagare och förstagångsköpare, de som har absolut störst behov av banklån. Förstagångsköparen är ofta ung och har låga inkomster. Saknar man föräldrar med möjlighet att skjuta till pengar riskerar den personen att istället för att äga en bostad vara hänvisad till en hyres- eller andrahandsmarknad där alla pengar som betalas till boendet går till någon annan. Amorteringskravet innebär också att människor måste betala som allra mest för sitt boende när de är i början av sin bostadskarriär, då de också har som minst pengar. Låter det klokt?
Regeringens åsikt i frågan är som sagt närmast okänd. Före detta finansmarknadsminister Per Bolund (MP) saknade ekonomisk utbildning trots att han satt på en av regeringens mest tekniskt komplicerade poster. Han hänvisade alla frågor till FI. Nuvarande ministern Åsa Lindhagen (MP) är knappast känd för sina djupa kunskaper, hon heller.
Detta är symptomatiskt för hela regeringen Löfven. Det mest uppenbara exemplet idag är förstås Coronakrisen där regeringen gömt sig bakom Folkhälsomyndigheten, trots skarp och berättigad kritik från andra. Under migrationskrisen lät regeringen gränsen vara öppen till Polisen och Migrationsverket var nära på att knäckas av trycket. I den här frågan får Finansinspektionen styra fritt, trots att det innebär tusentals kronor i höjda utgifter för svenska låntagare. Regeringen duckar alla svåra frågor och kommer undan. Hur länge till, kan man fråga sig.
Henrik Hall är handläggare på Kristdemokraternas riksdagskansli och borgerlig skribent.