Ibland, och i ärlighetens namn allt oftare, önskar jag att saker inte var så komplicerade. Eller åtminstone att inte så många valde att göra så mycket så svårt.
Komplexitet grundas ju nu ofta i hänsynstaganden, tyder på någon form av analys och kan givetvis vara utmärkt vid små liksom stora beslut.
Det är en balansgång, och lite av en konst att hålla det enkelt i det stora. Tarvar dessutom en del mod. USA:s presidentkandidat Donald Trump tycks ha tagit simpelt till en ny lägstanivå (så som att på allvar föreslå rent fysiska murar för att minska den illegala invandringen). Att Sveriges regering inte hamnat där är för väl, men att i någon mån behärskar konstformen vore ändå välkommet.
Som det här med att säkra ett samhällssystem som möjliggör integration och minskar ofrivilligt utanförskap. Naturligtvis enormt komplicerat å ena sidan. Orsakerna och därför i viss mån lösningarna kan vara lika många som de som befinner sig där – i en verklighet utan arbete, samhällskoppling eller nätverk. Och just individuell anpassning är svårt att förena med offentligt arrangerade åtgärder – som ju ska passa många.
Men om det ska hållas enkelt och generellt; möjligheten till lönearbete är grundläggande för att bli en del av samhället. Jobbet ger, för de flesta, en balans mellan självständighet och sammanhang.
Människor kan sedan, till exempel på grund av sjukdom, vara berövade den möjligheten. Där ska finnas andra lösningar. Men för majoriteten behövs vägar in på arbetsmarknaden. Och, enkelt uttryckt, då måste man prestera något som andra har skäl att betala för. Undantaget egenvård, eller exempelvis rehabilitering, är att ägna dagarna åt något ingen är intresserad av är inte så bra för någon. Pysselsättningar kallas ibland sådan mindre lyckade offentligt arrangerade program. Ordet signalerar obehagligt tydligt värdet.
Staten sysselsätter mängder av människor, men är ändå inte så himla bra på att skapa jobb. Fokus borde därför vara att på att se till att de kan skapas av andra.
De borgerliga partierna har var för sig lyft hur det kan bli mer tilltalande för samhället att ersätta någon för dess tjänster, sammanfattningsvis genom fler kan erbjuda jobb, gärna enkla och som får vara mindre kostsamma.
Alltså, på en arbetsplats gynnas inte stämningen om lönenivån avgör vem som ska plocka undan kaffekopparna efter fredagsfikat. Men det är snurrigt att utgå från att det skulle vara förminskande att utföra uppgifter som förvisso skulle kunna göras av många andra. Eller att mindre komplicerade uppgifter inte skulle förskylla en lägre ersättning. Rut- och rotavdrag. Arbetsgivaravgifter. Lönenivåer. Vägarna är flera för att sänka kostnaden för att kunna motivera att fler ska betala för fler människors tjänster.
Också Stefan Löfven öppnar nu för att det måste bli möjligt att jobba för dem som faktiskt inte kan så mycket. Att de kanske till och med behövs och kan vara bra – för den som står utanför arbetsmarknaden så väl som för den som har en jobb som med rätt avlastning kan göras bättre. Men Stefan Löfvens totalt 5000 jobb ska få kosta. Vara enkla men välbetalda alltså.
Ja, då blir det ju genast lite mer komplicerat.