Till hösten kommer den nya kursen "Makt, normer och kön" att erbjudas som valbar kurs till gymnasieelever. Ämnet syftar till att ge eleverna kunskaper maktordningar, normer om kön och sexualitet, och om hur dessa kan påverka människors livsval och handlingsutrymme. Det låter vid första anblick inte helt orimligt. Men djävulen sitter i detaljerna, och här verkar det som att Skolverket vill ägna sig åt opinionsbildning snarare än kunskapsförmedling.
Den nya kursen finner sin grund i queerteori, intersektionalitet och genusteori. Det är teorier som är sprungna ur marxismen, och kanske bäst kan förklaras som de bärande delarna av den moderna feminismens vänstra och mer radikala halva. Det kan förvisso vara ämnen som är värda att diskutera även för gymnasieelever, men knappast okritiskt.
När andra ideologier diskuteras i skolan och eleverna blir introducerade till exempelvis konservatismens eller socialismens världsbild och lösningar så ställs de i motsats till varandra. Detta ger eleverna möjlighet och utrymme att dra sina egna slutsatser. Vilket är på sin plats, eftersom det inte är fakta som diskuteras utan olika samhällsperspektiv som vilar på filosofisk (och möjligen religiös) snarare än vetenskaplig grund.
Men så kommer det alltså att inte fungera när feminismen nu ges sin egen kurs. Den normkritik och problematisering som erbjuds kommer enbart från vänsterhåll och ska sväljas med hull och hår. De normkritiska verktyg som erbjuds ska användas för att ifrågasätta omvärlden, men verktygen själva får inte ifrågasättas.
Bland annat Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete och flitig skoldebattör, har exempelvis kritiserat kursen för att inte innehålla några alternativa perspektiv i frågan om kön. Det vore förslagsvis relevant att problematisera feminismens förklaringar på könsskillnader (könsmaktsordningen) genom att även diskutera bland annat biologins samspel med det sociala, men så kommer alltså inte att ske.
Frågan är om det är Skolverkets naivitet som lett till detta uppenbara felsteg. De teorier som förespråkas har länge varit populära i universitetsvärlden. Det är fullt möjligt att teorierna är så inpräntade i Skolverkets byråkrater att det hela skett utan närmare eftertanke, och att man helt enkelt är för nära ämnet för att uppfatta exempelvis intersektionalitet som ideologiskt. Att tänket sitter i väggarna på verket är också tydligt eftersom det varit ett av verkets röda trådar sedan 2009, och som ständigt trycks in i både stödmaterial som handledningar.
Det som däremot talar emot att det "enbart" handlar om ideologisk blindhet är att Skolverket vägrade att medverka i en debatt för att försvara sitt agerande. När SR bjöd in enhetschefen Jonas Vig för att bemöta Wyndhamns kritik så tackade han bestämt nej, och erbjöd istället att ge en förinspelad intervju som kunde spelas upp för Wyndhamn i studion. Det är fegt, och det är svårt att inte tolka det som att Vig är medveten om att verket befinner sig på djupt vatten. Politisk aktivism bör inte få plats på någon av landets myndigheter, men det är svårt att tänka sig en mer olämplig plats än just i skolan.
Regeringen har nu inget annat val än att snabbt ta grepp om frågan om man vill behålla sitt förtroende i skolfrågorna. Inte minst skolminister Lotta Edholm (L) har satt stor prestige i att återupprätta kunskapsskolan, med neutral faktainlärning i fokus. Då går det inte att ha ett bångstyrigt skolverk som snarare tycks peka finger åt sådana ambitioner.