För den som gillar att konsumera diverse media, och kanske framförallt i skrivet format, händer det numer inte sällan att texter inte bara handlar om vad andra sagt och gjort – utan vad andra skrivit. Det avser alltså inte bara hissande eller dissande på sociala medier utan inom mer traditionell opinionsjournalistik. Fantasilöst, kan tyckas. Eller – exempel på en utdöende form av reflektion.
För mycket tyder på att allt mer av nyhets-, eller faktiskt hela informationsinhämtandet, bli allt mer filtrerat för allt fler. Vi inte bara söker oss till bekräftelser av vår egen världsbild – vi får den serverad. Att då ta sig tiden att fundera, analysera och diskutera vad som sägs, på instagram, i en podcast, ett blogginlägg eller ledarkrönika är på många sätt viktigare idag än någonsin förr.
Ett i visst mån osunt förhållande till möjligheten av konstant uppdatering av enkelt tillgänglig underhållning som inte ställer speciellt stora krav på vår analytiska förmåga är vi nog många som har. Och att privata mobiltelefoners varande eller icke varande i skolan diskuteras säger en del om vilken självklar plats inte bara digitala hjälpmedel utan våra digitala snuttefiltar har idag. Det är ju nu i huvudsak en fråga som är upp till den enskilda skolan, rektorn och lärare att hantera – men för långt fler än så borde debatten vara en väckarklocka. Kommunikationsförmågan är ju ändå mycket av det som gör människan till en så pass framgångsrik rik art på jorden. Det skrivna ordet och möjligheten att mångfaldiga det (i läs- eller lyssningsbara varianter) är och var en revolutionerande uppfinning. Att tala om att förmågan att läsa och skriva skulle vara hotad är väl dystopiskt. Men det finns skäl att ta de (globala) varningssignalerna på allvar. Att läsa med sådan närvaro att man inte bara tar in vad som står, utan faktiskt funderar ett eller ett par varv till är en förmåga – och en upplevelse – alla förtjänar. För det här med ett kritiskt förhållningssätt som ofta lyfts som värdefullt har mindre med oliktänkande att göra, utan mer om att faktiskt förstå vad som tycks, sägs eller påstås. Det krävs för att kunna granska andras åsikter, slutsatser eller rapporteringar och är grundbulten i tja, det mesta som strävar framåt. Men det är knappast något som kommer utan ansträngning. I en tid det dessutom finns tendenser för att förtroendet för medierna sviktar, och falska nyheter och alternativa fakta är vedertagna begrepp är det mer väsentligt än någonsin att själv kunna sålla, värdera och förhålla sig till information. Personligen tror jag dessutom att det ofta skulle göra oss tryggare.
Åsiktsfriheten är något av de värdefullaste en demokrati har att erbjuda människan. Men det krävs en del för att vårda den – inte minst av individen.
Nyligen tog jag del av en lista över ämnen som bör undvikas att lufta på arbetsplatsen för att inte riskera dålig stämning. Det gällde utekvällar och kärleksliv men beklämmande nog också politik. Det lämnar väl ungefär vädret, trafikläget, semesterplanerna eller kanske helt enkelt jobbet kvar som potentiella samtalsämnen över lunchen. Vilket kan vara nog så spännande, men knappast utvecklande för individen – eller samhället. Jag tror det är dags att tänka precis tvärtom. Det är få åsikter som inte förtjänar att stötas och blötas ett par varv. Med likasinnade såväl som meningsmotståndare. Jag tror vi alla skulle tjäna på att ägna tid åt att sätta oss så väl in i vad någon annan egentligen menar att vi har något av relevans att tillägga.
Så här i början av ett nytt år finns alla möjligheter till storslagna ambitioner. Att återerövra reflektionen är helt klart en av mina.