Tidigare i veckan kom beskedet som många hade väntat på. Die Linkes förbundsdagsledamot Sahra Wageknecht blir politisk vilde och kommer att starta ett eget parti i början på nästa år. Målet för rörelsen, med namnet ”Bündnis Sahra Wagenknecht” (BSW), är att hinna etablera sig som parti inför Europavalet 2024. Med sig tar hon tio av totalt 38 förbundsdagsledamöter.
I valet 2021 lyckades partiet inte ens komma över femprocentsspärren och räddades av ynka tre utjämningsmandat. Wagenknechts nya rörelse kommer därför att innebära en partisprängning. Kritiker menar att det är odemokratiskt av Wagenknecht och hennes allierade att sitta kvar på sina mandat. En avgång skulle öppna upp för mer lojala ersättare.
Det har så klart inte Wagenknecht en tanke på. Rörelsen måste finansieras och de sammanlagda intäkterna för varje ledamot på mer än 15.000 euro i månaden utgör ett viktigt bidrag i kampen. Dessutom röstade väljarna mer på henne som person och inte på partiet. Ett avhopp kan ju därför lika gärna ses som odemokratiskt!
Sant är att Wagenknecht under flera år varit större än partiet. För många väljare var det hon som var enda anledningen till att inte gå över till AfD. Wagenknecht pekar också ut högerpopulismen som huvudmotståndare. Målet för BSW är att skapa ett ”anständigt” alternativ för väljare till vänster. Vägen dit går genom minskad migration, en politik som gynnar ”vanligt folk” samt en kamp mot ”woke” och självcensur.
Wagenknecht analys är i grunden inte fel. Många tyskar med arbetaryrken har det extra tufft ekonomiskt just nu. Ilskan över en moraliserande rödgrön elit som bryr sig mer om Greta Thunberg och användningen av rätt pronomen än industrins villkor är inte heller ogrundad.
Fast lösningen är inte mycket att hänga i julgranen. Wagenknecht, som började sin politiska karriär i DDR, vill se normaliserade relationer med Ryssland. Tack vare den ryska gasen kan industrin och arbetarklassen räddas. Berlin måste bara överge sitt fruktlösa stöd till Kiev och tvinga Ukraina till förhandlingsbordet. I en värld av olika maktcentra bör Tyskland balansera mellan öst och väst – och göra affärer med båda (förvisso en världsåskådning närmast identisk med Merkelårens).
Tankarna går inte helt osökt till Trump. PR-skickligheten, förmågan att läsa den politiska kartan och kulturkriget mot ”woke” förenar dem. Både Trump och Wagenknecht är också ökänt impulsiva och deras respektive rörelser är totalt personcentrerade.
Det sistnämnda talar också emot att BSW kommer att bli en långvarig framgång. Någon jävla ordning måste det, trots allt, finnas i ett parti.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.