Häromveckan hittade jag och min familj en plånbok på trottoaren. Vi tog med den till närmaste polisstation och lämnade in den som hittegods. Barnen fick målarböcker och memoryspel (och vilket minne sedan!) från polisen som tack. Vår lilla insats gläder förhoppningsvis den som tappat plånboken, men framför allt blev detta en viktig lärdom för barnen: Det lönar sig när man gör rätt och tar sitt ansvar.
Episoden må vara ett litet exempel, men det är delvis i det lilla som de stora skillnaderna görs. Alla barn borde få samma chans att få förtroende för polisen.
Sedan Polismyndigheten började föra statistik 2016 har fler än tusen skottlossningar, över 300 per år, inträffat i Sverige. Dessa begås på öppen gata, av unga män, med illegala vapen och uppvisar grov hänsynslöshet. Samtidigt får händelserna allt mindre tidningsutrymme och nyhetsvärde. ”De har helt enkelt blivit något vardagligt”, konstaterar polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm i sin aktuella bok Gangstervåld (Fri tanke 2020).
Hur råder man då bot på detta?
Man blir uppgiven om man söker lösningar i regeringens senaste budgetproposition. Satsningen är stor, men inte på lag och ordning. Varken polisen, åklagarna eller domstolarna får nya tillskott under 2021.
Det räcker naturligtvis inte att kasta pengar på problemen. Det behövs många och omfattande åtgärder för att få ordningen återställd. Men signalen från regeringen blir tyvärr att man inte lyssnar på allmänhetens oro. Det fortsätter dessvärre att spä på den farliga misstron gentemot samhällets institutioner. Framför allt är den hög i de utanförskapsområden där problem med gängkriminalitet och skottlossningar är som störst.
Kriminologen Amir Rostami säger att ”i det är en fungerande skola viktig och en kraftfull socialtjänst som kan jobba med barn som riskerar att hamna i fel typ av sällskap. Sedan måste man lagföra de individer som begår brott och se till att de får konkreta straff” (SvD 23/9).
Både Kärrholm och Rostami – och fler därtill – framhåller att man måste visa vem som bestämmer. Brott ska aldrig löna sig. Det låter enkelt, men tycks vara så svårgenomförbart.
Trygghet och tilltro behövs för att människor ska kunna gå till jobbet och sköta sina liv. Denna grundläggande säkerhet är rubbad. Det syns bland annat i ”Bopanelen 2030”, en ny rapport från Skanska, där trygghetsfrågan har blivit viktigare än service och kommunikationer när vi letar bostad. Det är inte konstigt att vi vill kunna handla i närbelägna matvaruaffärer och röra oss fritt utan att känna rädsla för våld och rån. Det tråkiga är att otryggheten är så pass omfattande.
Det saknas inte exempel. SvD Näringsliv skrev nyligen om Icahandlaren Örjan Josefsson som känner sig tvungen att ta strid mot gängen. Det är beklagligt att han själv ska behöva kämpa så för sin butiks frihet, men handlingskraften är uppfriskande! Efter ett antal rån fick han och kringliggande butiker igång ett samverkansprojekt med myndigheter och företagare. Precis som han säger behöver alla hjälpas åt: polis, skola, socialen, politiker, företagare och gemene man. Och det ska börjas i tid. Det gäller att föräldrar och skolväsende stoppar trotsiga beteenden från barn och ungdomar. Man ska inte kunna bete sig hur som helst och komma undan med det. Samhället måste agera redan vid första brottet. Orätta handlingar ska få konsekvenser – först då kan tilltron öka och tystnadskulturen brytas.
Det är statens huvuduppgift att säkra medborgarnas frihet och säkerhet. Det har sagts förr, men tål att sägas igen: det är hög tid att alla partier tar ansvar. Säkerheten ska inte vara någon höger- eller vänsterfråga. Alla behöver sätta tryggheten först.
Katarina O’Nils Franke redaktionssekreterare i Axess och författare.