Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen år 2010 har de utmålats som politikens utbölingar. Ingen – inom finare kretsar – vet egentligen varför de är där, annat än möjligen som driftkucku och hackkyckling. Men innan 2010 så bars denna roll av Moderaterna. Även om de nu inte mobbas i det öppna så är de likväl – precis som SD – utbölingar när det kommer till kulturen, staten och många av de informella maktkanaler som finns i landet. Om M menar allvar med sin ambition att styra resten av 20-talet så kommer de behöva slåss för att vinna makten i dessa kretsar.
Det finns bara ett maktparti i Sverige och det heter Socialdemokraterna. Socialdemokraterna var under 1900-talet närmast synonymt med staten. Det var bara att önska lycka till den som trodde man kunde bli departementschef, vinna ett konststipendium eller få arbeta inom kulturens sfär om man inte hade rätt kontakter. Även om det inte är precis lika hårt längre – Magdalena Anderssons parti är inte ens i närheten av lika mäktigt som Olof Palme och Ingvar Carlssons parti var – så spelar S likväl efter samma principer fortfarande.
Titta bara på hur utnämningsmakten använts de senaste två mandatperioderna. Carin Jämtin (S), före detta partisekreterare och biståndsminister, tilldelades tjänsten som generaldirektör för myndigheten Sida trots att hon inte sökt tjänsten. När Jämställdhetsmyndigheten etablerades så utnämndes Lena Ag (S) till generaldirektör trots att hon inte heller sökt tjänsten. Och så vidare.
Man ser liknande mönster bland landets ambassadörer. Håkan Juholt (S), före detta partiledare, har sedan han avgick som partiledare utnämnts till ambassadör till både Island och Sydafrika. Jan Björklund (L) utnämndes till ambassadör till Italien mycket kort efter det att Januariavtalet slutits.
Det är alltså mycket tydligt att Socialdemokraterna använder utnämningsmakten i politiskt syfte. De tar sig rätten att använda staten som en förlängning av partiet, varigenom de kan utöva inflytande över inte bara den formella politiken utan också all den politik som inte avgörs i riksdagen utan på det vardagliga kontoret bland tjänstemännen.
Under Alliansregeringarna 2006–2014 såg det däremot annorlunda ut. En granskning från konstitutionsutskottet visade att Alliansen gjort fler utnämningar till oppositionen än till sina egna. Detta har länge varit en stolthet och en princip hos borgerliga partier. I Hans Zetterbergs anda så pratar man om samhällets skilda sfärer, med sina egna logiker och som inte bör röras av politiken (som bara är en sådan sfär). Det är principer om maktdelning och det finns bland många borgerligt sinnade en aversion mot en sådan maktkoncentration som Socialdemokraterna eftersträvar.
Detta är vackra principer – men problemet är att de är värdelösa så fort en motståndare valt att åsidosätta dem. I praktiken har Zetterbergs form av konservatism bara agerat ett farthinder för socialdemokratin, som så fort den återtagit makten börjar att suga åt sig makt igen. Det franska uttrycket noblesse oblige – löst översatt till adeln förpliktigar – fångar detta tankesätt väl. Inom borgerliga cirklar ser man ner på hur socialdemokraterna ser på politiken och framför allt hur de tar sig rätten att bestämma över saker de inte borde ha något att göra med. Men i politiken betyder dessa förpliktelser bara att du bundit dina händer bakom din rygg.
Det är därför hög tid för även Moderaterna att åsidosätta detta mycket vackra idéarv åtminstone för en tid framöver. Om din motståndare envisas med att slåss med alla till buds stående medel så är du korkad, inte ädel, när du av ren princip binder dina händer bakom din rygg. Moderaternas högerblock har vunnit väljarnas stöd, men om deras politik ska få ordentligt genomslag måste de vinna statsmakten – inte bara regeringsmakten.
Om man kommer ihåg det öppna brev från tjänstemän på diverse statsdepartement – främst utrikesdepartementet – som avslöjades under valrörelsen 2018, där de tydligt markerar emot en eventuell M-ledd regering med stöd av SD, förstår man att det finns en sådan strid att ta.
Moderaterna behöver bli ett maktparti likt Socialdemokraterna och inse att det viktigaste i politiken är att vinna. Det går utmärkt att skrocka över socialdemokraternas skamlöshet medan man smörjer kråset under en middagsbjudning, men dessa skamlösa sossar har nästan haft ett monopol över makten i 100 år. Att fortsätta vara för fin för att brottas i gyttjan kommer sannolikt leda till en rödgrön valvinst 2026 och efter det ännu ett sekel av socialdemokratisk politik. Och det vill ju åtminstone ingen moderat.