Förra året kom Entreprenörskapsforum med en rapport som petade hål på den officiella statistiken kring hur snabbt nyanlända integreras i arbetslivet. Den befintliga statistiken avseende sysselsättningsgrad räknar in alla som jobbat minst en timme per vecka. Men som rapporten visade är självförsörjningsgraden, definierat som en nettoarbetsinkomst på 13.000 kronor per månad, avsevärt lägre än sysselsättningsgraden. Det tog i genomsnitt 12-13 år för en utrikesfödd i arbetsför ålder att bli självförsörjande, och en majoritet av dem hade under perioden 1990 till 2016 inte uppnått självförsörjning.
I en uppföljande studie som kom i dagarna mäts självförsörjning såsom att inbetalade inkomstskatter är högre än erhållna bidrag. Analysen visar att 63 procent av inrikesfödda i arbetsför ålder var självförsörjande år 2016, jämfört med 47 procent för personer födda i andra västländer och 27 procent för de som är födda utanför västvärlden. I ett livscykelperspektiv är den inrikesfödda genomsnittsindividen självförsörjande mellan 35 och 62 år. För personer födda i övriga västvärlden är perioden 39 till 59 år. Men genomsnittsindividen född utanför västvärlden uppnår aldrig en period av självförsörjning.
En hög invandring tillsammans med en undermålig integration genererar polarisering mellan grupper. Antingen genom att inkomstnivåerna, utan bidragskompensation, blir väldigt stora mellan de som arbetar och de som inte gör det. Eller genom att de som arbetar ifrågasätter varför de ska finansiera uppehället för de som aldrig blir självförsörjande. En polarisering som förstärks i samhällsdebatten, inte av att fakta tas fram, utan av att fakta under lång tid inte tagits fram.
Polarisering, utanförskap samt en haltande samhällsekonomi som hotar den svenska välfärdsmodellen. Och i förlängningen en stat som krackelerar i legitimitet och hållfasthet. Det är konsekvenserna av att det officiella Sverige inte velat befatta sig med siffrorna.
Den officiella sysselsättningsstatistiken måste snarast kompletteras med statistik kring självförsörjning. För att se konsekvenserna för samhällsekonomin måste den totala självförsörjningsgraden mätas. Och för att kunna sätta in rätt åtgärder behöver den mätas på gruppnivå.
Utan att adekvat definiera och mäta problemet går det inte att sätta in seriösa motåtgärder. Och utan tydliga politiska mål lär åtgärderna dröja.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.