Svenskarna har aldrig fött så få barn per capita som nu, och då har vi ändå hållit koll sedan 1749. Om detta kunde man läsa i ett långt reportage i NT nyligen där vi även fick träffa 29-åriga Linn Gomander som aktivt valt bort familjelivet.
Hennes motivation är frihet. Barn, förklarar hon, skulle inskränka på varje form av frihet hon åtnjuter: från tidsmässig till ekonomisk. Och det är ju sant. Linn säger att hon inte bara ifrågasätts för sitt beslut utan också kritiseras och kallas egoist. Det är onödigt. Barn och familj är inte för alla och det finns all anledning att ta henne på allvar när hon säger att hon aldrig kommer att ångra sig.
Men på ett statistiskt plan kan vi anta att många som nu väljer att inte skaffa barn kommer att ångra sig. Det är en väldigt annorlunda sak att vara barnlös när man är 30 år än när man är 50. Livet är fortfarande nytt och spännande i 30-årsåldern. Men ju längre man lever desto mer påtaglig blir bristen på djup som bara kan fås genom de allra närmaste av relationer.
Linn har ju helt rätt när hon säger att barn inkräktar på ens friheter. Det gör de verkligen. De tar över. Du är inte viktigast i ditt eget liv längre. Men just detta är något grundläggande positivt. Barn är lite som att skaffa ett jobb, det tvingar en att växa upp vare sig man vill eller inte. Till skillnad från jobb och karriär som också kan vara tillfredsställande och utvecklande så erbjuder barn något mer: de älskar en tillbaka, förbehållslöst.
För de absolut allra flesta människor är livet med barn en överlägsen upplevelse. Och nu är risken att en hel generation kommer att upptäcka detta när det är för sent. Det kommer att få samhälleliga konsekvenser men kanske ännu viktigare ge upphov till ett enormt mänskligt lidande. Frågan är varför det har blivit så här.
En möjlig delförklaring är våra förändrade könsroller. Tidigare fanns det tydligt fördelade roller där kvinnan hade i uppgift att bilda familj. Vi luckrade upp könsrollernas stela ramar och införde individens era, men glömde samtidigt att ersätta de psykologiska incitamenten för familjen. De har trots allt funnits där för att familjen är något positivt för oss, inte tvärtom. Men vi hade så bråttom och brydde oss så lite att vi bara vinkade medan vi såg dem stå vid sidan av vägen i backspegeln.
Förhoppningsvis orsakar det inte alltför stor skada.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.