Söderköpings kommun måste spara pengar, som det gick att läsa i NT häromdagen. Enligt prognosen för i år går Socialnämnden samt Barn- och utbildningsnämnden tillsammans back med 32 miljoner kronor.
Läget känns igen från andra kommuner. Norrköping, Valdemarsvik och Finspång står alla inför omfattande besparingar. Vad är det som händer?
Likt många hushåll drabbas kommunerna av skenande kostnader på allt från el till livsmedel. Även högre räntor på lån tynger.
I åratal har kommunerna varit bortskämda med otroligt låga räntor. Som en effekt av Riksbankens minusränta har kommuner stundtals fått betalt för att låna.
Det är alltså en extrem tid som vi lägger bakom oss – på fler än ett sätt. Under och efter migrationskrisen regnade de statliga pengarna över kommunerna. Därefter slog coronapandemin till, och de statliga kranarna öppnades igen.
Kommunerna har alltså vant sig vid att det årligen trillar in betydande statsstöd som kan rädda ekonomin. Det har i sin tur lett till att många kommuner har kunnat skjuta upp jobbiga besparingar. Rationaliseringstrycket har minskat.
Nu är dock åren av statsstöd och minusräntor över. Och det med besked. Kommunernas ekonomiska förutsättningar rör sig från en extrem till en annan.
Den höga inflationen gör att personalkostnaderna skenar. Bara kostnadsökningen för avtalspensionerna i landets kommuner beräknas uppgå till 17 miljarder kronor i år, enligt SKR.
Det som väntar kommunpolitiker i Söderköping såväl som resten av landet är några tuffa år. Det är dags att ta tag i obekväma besparingskrav som har skjutits på i åratal.
Prövningen består dock inte bara i att ta besparingsförslagen som läggs på bordet av förvaltningen. För sådana förslag kan i värsta fall vara färgade av en omsorg att spara pengar utanför kommunhuset, av den enkla anledningen att man ogärna föreslår att människor man ser varje dag ska bli av med jobbet. Det är exempelvis talande att de besparingar som lyfts fram i Söderköping är nedläggningar av Sankt Anna skola, kulturskolan och fritidsgården. Det talas tystare om sparkrav på kommunhuset, marknadsföringsbudgetar och liknande centrala funktioner. Men slutligen är det där som det landar – vad är viktigast att kommunen gör?
Kanske är det rimligt att kommunens handläggningstider blir längre, marknadsföringsinsatserna stryps och kommunala gräsytor får blir blomsterängar. För alternativet – avlövning av det kommunala kärnuppdraget – kan vara sämre.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.