I alltfler rekryteringsannonser sköter inhyrda firmor processen, som ofta utgörs av omfattande delmoment och stelbenta urvalskriterier i en s.k. ”kompetensbaserad” rekrytering. Och väldigt dyrt – minst sexsiffriga belopp. Personerna som dras till denna typ av arbetsuppgifter gnuggar händerna av förtjusning – en processmall bestående av ettor och nollor för att gradera lämpligheten hos kandidater.
Och visst! Det är lätt att få ett sådant upplägg att framstå som objektivt. Rutinen att testa personers logiska förmåga och personlighetstyp, innan de ens tittat igenom meritförteckning och namn, kanske är ett sätt att undvika att fördomar eller personliga preferenser premierar vissa kategorier av personer, och ratar andra.
Men blir det verkligen rätt? För vad döljer sig bakom alla dessa tester? En dålig dag? Ett halvårs träning på köpta tester? Och hur värderas andra förmågor? Kreativitet och innovationsförmåga. Eller medmänskligt beteende, ansvarstagande och en stark etisk kompass. Egenskaper som förfinats genom år av arbete. Hur fångas sådant? Risken är, inte alls! Konsulter som förordar ratio rekryterar in personer som levererar högt på ratio-skalan. Är det rätt väg för att skapa ett mångfaldigt arbetsliv, som väl var poängen med kompetens-baserad rekrytering? Nja, sanningen är nog mer komplex än så!
Men samma tendenser ses i samhället på bredare front. Politiker och tjänstemän duckar för att svara på frågor från allmänheten med hänvisning till sina rutiner, pågående processer eller att reglerna förhindrar dem att uttala sig. Samma regelverk som säger att offentlighetsprincipen gäller, att förvaltningslagen avkräver det offentliga en serviceplikt gentemot den enskilde och att all offentlig makt utgår från folket.
Ingen kan beslå den enskilde personen med att ha gjort fel, för i strikt mening har den ju bara följt reglerna. Men om sunt förnuft och magkänsla alltför ofta får ge vika för fyrkantig regeltillämpning, tappar vi balansen som krävs för att navigera i svåra rättsliga och etiska avvägningar. Då blir rätt liksom fel till slut ändå.
Så var tappade vi balansen? Kanske i det allt hårdare samtalsklimatet, där alla ständigt måste ha beredskap för att recenseras, granskas och hängas ut för faktiska eller påstådda fel? Kanske i den tilltagande digitaliseringen av vårt samhälle, där allt mer kan sorteras utifrån en siffra, likt ett matematiskt tal som alltid faller ut rätt eller fel. En enkel sanning. Eller ett effektivt självbedrägeri?
Vid en utblick över världen kan vi snabbt konstatera att sant eller falskt, rätt eller fel knappast är en enkel matematisk övning med samma svar, oavsett vem som räknar och vilka faktorer som ingår. Ryssland säger sig rättmätigt återta landområden som annekterats av nazistregimen i Ukraina. Enligt Ukraina bedriver Ryssland ett fullskaligt anfallskrig för att stjäla delar av deras land.
Hamas och många palestinier anser att Israel begår folkmord när de bombar Gaza. Israel menar att utrota Hamas terror är nödvändigt för säkra folkets och landets överlevnad. Beroende på perspektiv, värderingar och livsåskådning kan sanningen se helt olika ut.
Vi har stora utmaningar med utanförskap i Sverige. Många med utomeuropeisk bakgrund varken får eller tar en ärlig chans till ett jobb. Det kan bero på diskriminering och fördomar. Men många fler faktorer gömmer sig bakom de urval som görs. Och om vi skalar bort allt som inte går att mäta i ettor och nollor missar vi helt säkert guldkorn som hade fångats med fler variabler. För att skapa en mångfald på arbetsmarknaden krävs lite sunt förnuft som balanserar processerna. Enfaldiga vore vi att tro något annat!
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.