Har vi mat om kriget kommer? Den frågan har blivit viktig igen, efter Rysslands fullskaliga anfallskrig mot Ukraina i februari förra året. Sveriges grannländer har som en konsekvens fattat historiska beslut för att stärka beredskapslagringen av livsmedelsklassad spannmål.
I Finland bestämdes det i december förra året att öka beredskapslagret av brödsäd, för att landet ska klara sig till nästa odlingssäsong om det skulle krisa. Tidigare skulle det finnas spannmål motsvarande sex månaders normalkonsumtion i lager, nu är kravet nio månader.
I Norge märks liknande tongångar. Finansministern meddelade häromveckan att landet nästa år ska fylla beredskapslager med spannmål, för första gången på 20 år. 2029 ska det finnas spannmål för tre månaders konsumtion i lager.
Att dessa närliggande Nato-länder skyndsamt stärker livsmedelsberedskapen visar hur farlig vår del av världen har blivit. Sverige, Norge och Finland är dessutom att betrakta som en ö beroende av sjötransporter, om den ryska gränsen är stängd och Öresundsbron hotad.
Vad gör då Sverige? Även här har det tagits beslut om att stärka livsmedelsberedskapen för att klara minst tre månader av höjd beredskap. Men till skillnad mot Norge och Finland framstår vi ännu åratal från att omsätta orden till handling.
Förra veckan presenterades en utredning om den nationella försörjningsberedskapen. Slutsatsen? Att vidare utredning brådskar.
Det finns dock redan ett flertal pågående utredningar kopplade till livsmedelsberedskapen. En del av dessa ska inte redovisas förrän nästa år.
Visserligen är det lämpligt att vrida och vända på hur totalförsvaret ska återuppbyggas. De beslut som fattas nu kan ligga till grund för en ordning som kan gälla i generationer. Samtidigt är det svårbegripligt att Sverige inte gör något för att minska sårbarheten fram tills det finns ett totalförsvar värt namnet.
Det finns också en enkel lösning för att snabbt och relativt billigt bygga upp en decentraliserad livsmedelslagring i landet. På många gårdar finns kapacitet att lagra spannmål. Så staten kan uppdra åt affärsbankerna att upprätta avtal som säger att staten köper en viss kvantitet spannmål av en gård och betalar hyra för att det lagras på gården. Efter en överenskommen tid säljs spannmålet tillbaka till gården till ett på förhand bestämt pris.
Varför görs då inte detta? Kanske är det för att den politiska handlingskraften saknas i Sverige, till och med i kristider. Och det om något är oroväckande.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – Lantbrukets affärstidning.