Det vore inte orimligt att tro att S vid det här laget hade lärt sig något av historien. Partiet har i vart fall haft gott om tillfällen att göra det. Ändå tyder allt på motsatsen. Detta märks tydligt i regeringens försök att förbjuda nya etableringar av konfessionella skolor.
Självbilden är den av ett parti som står upp för mänskliga rättigheter. Det goda partiet. Därför inrättade regeringen nyligen en ny förvaltningsmyndighet, Institutet för mänskliga rättigheter, som inledde sin verksamhet i början av året. Verksamheten har knappt hunnit komma igång med andra ord. Ändå har myndigheten redan funnit sig nödgat att påpeka att regeringen håller på att genomföra en "oproportionerlig inskränkning av grundläggande fri- och rättigheter". Många andra remissinstanser är också kritiska.
S har nämligen glömt bort att föräldrar har en rätt att välja utbildning utifrån religiös övertygelse. Det är en mänsklig rättighet. FN:s barnkonvention är väldigt tydlig kring detta. Det är familjen som är ansvarig för barnens fostran och utbildning, även andligt, och barn har rätt till den tro som familjen tillhör. Statens roll är att hjälpa, inte hindra, detta.
Barnkonventionen är ju dessutom svensk lag sedan två år. När regeringen drev igenom det upplystes den från flera håll om att den egentligen kanske inte ville det – om man tittar på vad konventionen faktiskt innebär skiljer den sig betydligt från den politik som S driver. Bland annat genom föräldrarnas starka ställning och den starka rätten till tron. S kallade dock all kritik mot förslaget för nonsens och drev igenom den ändå. Och nu vill man själv uppenbart bryta mot konventionen som man själv har gjort till lag för att stärka efterlevnaden av den.
Den här oförmågan att se längre än vad näsan räcker är symtomatisk för det moderna S. Ett ännu tydligare exempel på detta är EU:s sociala pelare, ett av förre statsministern Stefan Löfvens prestigeprojekt. Varningarna om att det skulle kunna göra att den svenska partsmodellen för arbetsmarknaden hotades viftades bort som reaktionärt struntprat. Och nu håller just det på att bli verklighet. Både LO och Svenskt näringsliv slåss tillsammans med näbbar och klor för att förhindra att makten över lönesättningen flyttar till Bryssel.
Trots det har S uppenbarligen inte lärt sig någonting. Det är faktiskt imponerande.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.