Vi lever i en moralistisk ålder. Även om det ofta påstås det motsatta, att vi skulle leva i en särskilt frisinnad tid, är det faktiskt tvärtom. Sociala tabun är många, och moraliserande över andras levnadssätt och tankar är skåpmat. Ett någorlunda färskt exempel är den storm som blåste upp kring klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) efter att hon ertappats med att ha flugit till Gotland inför Almedalen.
Kritiken var givetvis befogad i Strandhälls fall. Hyckleri är sällan vackert, och Strandhäll är en politiker med hög svansföring. Så visst kan man förstå att det kliar i fingrarna när hon visar hur löst hon håller i hennes egna principer.
Men skandalen pekar också på någonting i vår samtid. Strandhälls fall är inte unikt, moralismen och moralpaniken återspeglas i närmast varje del av svensk politik. Att Ebba Busch (KD) möjligtvis, teoretiskt, kanske finner aborter problematiska på ett personligt plan – alldeles oavsett att hon högt och tydligt förklarat att hon står bakom svensk abortlagstiftning – är skäl nog till mediestorm. Att beskatta plastpåsar, trots att de är gjorda av förnyelsebara material och används flera gånger – och ersätts av avfallspåsar, som är gjorda av fossila material och används en gång – är felfri miljöpolitik. Och så vidare.
För det handlar inte om politiken. Det handlar om moralen – om intentionen. Utfallet är sekundärt i sammanhanget, det viktigaste är att man vill rätt. Med denna moraliska logik har flertalet politiska områden tagit skada. Från migrations- och integrationspolitiken till kriminalpolitiken, från energipolitiken till försvarspolitiken, och så vidare.
Någon som hade förkastat allt detta är historikern Thukydides från antikens Grekland. Han är mest känd för sitt verk Historia om det peloponnesiska kriget, där han åskådliggör kriget mellan Aten och Sparta. I en känd del av boken, den så kallade Meliska dialogen, går Thukydides igenom händelseförloppet som ledde till Atens erövring av Melos.
Lite förenklat kan dialogen beskrivas som Melos försök att förmå Aten att lämna dem ifred. De använde sig av moraliska argument, att de är neutrala och inte vill bli inblandade i kriget. Men de atenska sändebuden brydde sig inte om dessa argument, och anförde inga moraliska argument själva. I stället berättade de bara för Melos diplomater att Aten behövde Melos och det var det enda berättigande som behövdes för att anfalla dem. När Melos till slut vägrade att gå med på atenarnas krav att ansluta sig till Aten så bestämde sig atenarna för att belägra staden.
Meliska dialogen blottlägger moralismens svaghet. Det räcker inte att ha rätt på pappret. Om man inte är stark nog att även få rätt i praktiken så spelar det faktiskt ingen roll. Det kan rentav vara skadligt, eftersom det många gånger leder till tankefel. Bara för att något bör vara rätt, innebär det inte att det blir så.
Ett annat exempel är Nato. Natomotståndare talar ofta om Turkiet, att vi inte kan vara allierade med en auktoritär skurkstat som dessutom tvingar till sig eftergifter av oss. Att Sverige ändå gått Turkiet till mötes visar att Thukydides lärdomar fortfarande lever. För visst har motståndarna rätt i att Turkiet är ett land värt att kritisera, men det spelar ingen roll. Sveriges faktiska förmåga att försvara sig är viktigare än en moralisk poäng.
Vi kan bara hoppas att samma logik börjar appliceras på fler politiska områden. Lämna moralismen i kyrkan och andra privata sammanhang. Det enda viktiga i politiken är att det faktiskt blir rätt, politikers intentioner är faktiskt helt ointressanta.