Förvisso utspritt under ett gäng dagar, men under påsklovet åkte jag motsvarande ett drygt Vasalopp. Det tog sin lilla tid. För med i spåret var Hans Rosling, eller hans och författaren Fanny Härgestams ord om hur han (Hans Rosling) lärde sig förstå världen.
Det finns mycket att säga om Hans Roslings verk, liv och gärning och inte minst om de berättelser han delar med sig av i boken ”Hur jag lärde mig förstå världen”. Hur svåra beslut görs lätta, eller snarare självklara, om de rätta frågorna ställs. Om nyfikenheten som drivkraft. Om modet att tänka om. Till exempel.
Men det som fastnade hos mig var framförallt frågan om tid. Hur det framställs som att den, tiden, tilläts att tas.
Paret Roslings beslut att arbeta utomlands, till exempel, var det inget som förväntades ske omedelbart. Tvärtom. Det lästes kurser och planerades lämpliga förberedande arbetsplatser. Allt med målet att kunna göra ett riktigt bra jobb. Att på allvar hjälpa till. Kulturkrockarna kom givetvis ändå. Men det fanns ett intresse för att hantera och förstå dem, och inte minst - att våga omvärdera.
Ur perspektivet mitt i livet i dagens samhälle, där det mesta snurrar snabbt, framstod acceptansen för hunger som så mycket lägre. På föda såväl som annan behov-tillfredställelse. Har vi potential att kunna något förväntar vi oss det ofta direkt. Maten ska stå på bordet, eller finnas i handen, asap. Ledare som begått misstag ska avgå, helst igår. Lösningar på samhällsproblem ska kunna presenteras på sociala medier och valslogans anpassas till hisspitchformat. Att förändra världen ska helst bara vara en gillamarkering bort. Lärandeprocesser är framförallt intressanta i teorin. Då är det svårt att inte bli vad som kan sammanfattas som populist.
Det är på många sätt fantastiskt, att tak ses självklara att sprängas och att osunda traditioner inte respekteras av slentrian. Men det här med att planera och genomföra metodiska förberedelser för att på allvar rusta sig för att göra ett riktigt bra jobb, kunna hjälpa till, förändra eller förbättras – tänka om och tänka nytt. Det är en rätt ovanlig konst, som antagligen också alltför sällan värderas. Dålig löneutveckling för den som faktiskt inte vill ha en ny arbetsplats utan bara fortsätta göra ett bra jobb och åldersdiskriminering är bara några tecken i tiden.
Det är svårt att undgå, när världen är så tillgänglig – att inte vilja ha kakan direkt, omedelbart och även imorgon. Och tid är för många en bristvara. Än viktigare, kan tyckas då att förvalta den väl. För få förändringar sker över en natt, och de som så gör är sällan av positiv natur. Eller hållbara.
Värt att tänka på när budgetmotioner och valbudskap nu presenteras på löpande band.
Det är möjligt att jag borde tillbringat de där timmarna lyssnandes på naturen, skidornas skrapande mot spåren eller mina andetag istället för på en ljudbok. Men som modernt barn av min tid, tja, att maximera är helt enkelt för lockande. Och det var ändå sällskapet som gjorde de där timmarna så väl investerade. Liksom att jag valde att inte skynda mer än nödvändigt.