Frågan är hur detta ska tolkas. Om varannan svensk har rätt innebär det att var femte svensk, som röstar på SD, eller var tredje svensk som tycker de har bäst invandrings- och integrationspolitik, rimligen också är rasistiska. En sådan tolkning bekräftar en vanlig bild av Sverige som ett genomrasistiskt land. Men bilden står i motsats till vad undersökningar faktiskt visar, nämligen att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder.
Men det finns en annan möjlighet. Det är förvisso lätt att tänka sig att siffrorna illustrerar befolkningens polariserade bild av SD. Och därför anta att det är två separata grupper som svarar att SD är rasistiskt respektive som tycker de har bäst invandrings- och integrationspolitik. Men det är inte visat i de olika undersökningarna. Det är en kittlande tanke, som faktiskt borde undersökas, att en viss andel av väljarkåren både svarar att SD är ett rasistiskt parti och tycker att de har den bästa politiken.
Gemensamt för de båda tolkningarna är att rasism-begreppet urlakats på sitt innehåll. En rasistisk ideologi skiljer på människor utifrån ras och värderar de olika raserna, och olika egenskaper man kopplar till rasen, olika högt.
Det är inte svårt att hitta en rasistisk historia hos SD. Inte heller att hitta företrädare som uttryckt sig rasistiskt. Men sannolikt skulle avsevärt färre personer svara ja på frågan om partiet har ett rasistiskt partiprogram.
För att inte bidra till urlakningen av rasismbegreppet bör vi se oss om efter andra epitet på hur partiet skiljer sig från andra.
Det akademiska begreppet ”xenofobiskt” faller på att attityder ofta inte alls handlar om rädsla, utan snarare om ogillande.
Då är det svenska, gamla hederliga, begreppet främlingsfientlig avsevärt bättre. Länge var främlingsfientlighet något av det värsta man kunde beskyllas för. Men det var innan anklagelser om rasism, fascism och nazism blev politisk vardag.
I det perspektivet blir det tämligen snällt att vara ”fientlig” mot ”främlingar”. Inte nödvändigtvis fientligt på så sätt att man slår avvikare i huvudet. Utan fientligt, eller åtminstone kritiskt eller skeptiskt, mot det som avviker från normen och majoriteten på så sätt att man inte vill ha det i sin närhet, att man tycker det helst borde avvika lite mindre eller åtminstone inte synas så mycket.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.