Talibanerna menar nu att det ska råda pressfrihet, amnesti för de som jobbat för den tidigare regeringen, kvinnors rättigheter ska respekteras och flickor ska få gå skolan. Dylika löften citeras nu frekvent. Kanske är det för att vi så gärna vill se ljus i Afghanistans kompakta mörker. Möjligen beror det på att talespersoner för sig som människor och inte motsvarar någon diffus bild av grottlevande mördare.
Men det finns få om ens några skäl att tro på vad talibanerna säger. De säger vad som behöver sägas just nu, för att få ut internationell trupp ur landet så fort som möjligt samt för att lugna befolkningen.
De har skaffat sig nya strategier, inklusive aktiv propaganda i nyhetsmedia, för att nå sina mål. Men målet är detsamma som alltid. Det är samma grupp människor som nu står framför kamerorna och säger fina saker, som regelmässigt pryglar befolkningen, mördar internationella hjälparbetare och stenar otrogna till döds.
Talibanerna är i grunden motståndare till mänskliga rättigheter och alla former av en modern livsstil. Ränderna går inte ur. Redan har det kommit rapporter om allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Regeringssoldater som lagt ner vapnen avrättas. Barn som kidnappats och tvingats strida och bli kanonmat.
”Nej, vi tvingar inte någon kvinna att bära burka, vi säger bara åt dem att göra det”, säger en talibanledare, och verkar inte inse det absurda i påståendet. Samtidigt kommer rapporter om att kvinnor mördas för att de varit oanständigt klädda.
Nu hindrar talibanerna befolkningen att lämna landet. Det är inte att respektera mänskliga rättigheter. Och det talar inte för att tidigare motståndare kommer skonas.
Mycket har gått förlorat de senaste veckorna. Men alla insatser har inte varit förgäves. Under två decennier har extremisterna hållits borta från makten. En flicka som föddes när talibanerna fråntogs makten har kunnat överleva och utbilda sig och är nu en ung kvinna som levt hela sitt liv under relativ frihet. Det har ett värde i sig.
Det har också ett värde för framtiden. När nu afghanerna lämnas åt sitt öde, är dessa två decennier av friheter, framgångar och modernisering det största försvaret mot talibanernas skräckvälde. Det här vet givetvis talibanerna och det är en anledning till deras propaganda om mänskliga rättigheter.
Men det afghanska folket vet bättre. Det borde omvärlden göra också. Hur Sverige än väljer att förhålla sig till talibanregimen så bör det baseras på regimens handlingar och inte dess ord.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.