”Occupation, sir?”
Trött efter flygresan begår jag misstaget ingen reporter med självrespekt någonsin skulle göra och svarar högt och tydligt:
”I am a journalist!”
Blicken hos den kvinnliga passkontrollanten skärps. Rejält.
”What is your field? Human rights-issues? Who do you work for?”
Nu är det kört, hinner jag tänka.
“No, no! Only swedish öhh… topics. Sweden. Small paper, very small…”
“Who invited you? Human rights group?”
“No, no! I am a tourist. Vaccation. Not work. Tourist!”
Kontrollantens axlar sänks. Ett leende bryter fram och jag får den efterlängtade stämpeln i passet. ”Welcome to Tunis, sir!”.
Om incidenten säger mer om undertecknads intelligens eller tillståndet för Tunisiens sköra demokrati låter jag vara osagt. Sant är att jag både är journalist till yrket och befinner mig på semester i landet (fast en krönika för NT:s läsare finns det alltid tid för).
Det var i Tunis som ”Den arabiska våren” tog sin början 2010, efter att torghandlaren Mohammed Bouazizi i desperation tänt eld på sig själv i protest mot att myndigheterna konfiskerat hans grönsaksvagn. Från huvudstaden spreds sedan protesterna över hela Nordafrika och Mellanöstern. Då levde hoppet om att hela regionen skulle demokratiseras. I dag är det bara Tunisien som står på allt ostadigare demokratiska ben.
Med den nya konstitutionen har president Kais Saied lyckats stärka sin politiska makt avsevärt. Oron är stor över att de demokratiska segrar som vunnits sedan diktaturens fall är på väg att gå om intet. Pressfriheten är en av de allra viktigaste. Att presidenten så sent som i oktober instiftat en lag präglad av gummiskrivningar om förbud mot publiceringar av ”fake news” inger knappast något lugn.
Tyvärr går inte mycket åt rätt håll just nu. På tio år har andelen fattiga familjer ökat med nästan en tredjedel. Islamistiska terrordåd och efterföljande covidpandemi har skrämt i väg många turister. Ovanpå det har Moskvas krig slagit hårt mot en redan ansträngd ekonomi, då Tunisien är beroende av ryskt och ukrainskt vete. Ett medvetet led i Kremls strävan skapa instabilitet och ännu ett argument varför Putin måste besegras. ”Vårt land är döende”, säger vår guide i Khartago samtidigt som han slår ut med armarna i en dramatisk gest. Jag hoppas innerligt han har fel. Tunisien är, trots alla motgångar, ett fantastiskt land vars folk förtjänar ett bättre öde. Res hit!
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.