Turismen är en skatt värd att bevara

Turismen måste vara hållbar, annars lär den inte bli populär. Trots att den behövs.

Varje sommar vallfärdar fastlandssvenskar till Gotland, bland annat för att se Visbys ringmur.

Varje sommar vallfärdar fastlandssvenskar till Gotland, bland annat för att se Visbys ringmur.

Foto: Anders Wiklund/TT

Krönika2024-08-02 05:00
Detta är en ledarkrönika. NT:s ledarsida är moderat.

Några dagar på Gotland är till ända. Ljuvliga dagar, kvällar, platser och smaker på ”Öjn” som har det mesta att erbjuda. Allt bevaras i minnet till när höstrusket känns övermäktigt.

Och vi vallfärdar dit, vi fastlandssvenskar! I gott sällskap med många utländska turister. De boende skapar jobb på landsbygden – i museum, butiker och på oräkneliga matställen. Överallt sommarjobbande ungdomar. Allt gagnar välståndet. I var och varannan krök finns ännu en varsamt renoverad gård, med eldsjälar som förvaltar kulturarv och historiska platser. Så att vi som kommer dit ska förstå gotlänningen lite bättre, och kanske även oss själva.

Från internationella öar såsom Mallorca och Kanarieöarna hör vi däremot starka, för att inte säga aggressiva, protester riktade mot turister. Ingen har nog svårt att förstå att den hittills i princip okontrollerade massturismen frestat på infrastruktur, känsliga naturområden och grundläggande samhällsservice. Men är reaktionen riktigt rimlig? Det är lätt att ta emot fler och fler besökare när pengarna rullar ens väg. Kanske växer rentav penninghögen upp över huvudet?

Tänk om de istället för att skrika över högre hus- och markpriser och andra undanträngningseffekter, ställde sig frågan hur de kunde hamna där. Ingen annan än destinationerna själva har beslutat att bygga fler hotellkomplex, fler lyxiga golfbanor, eller tillåtit att etableringen av alltfler restauranger och butiker exploaterat sönder de en gång genuina byarna eller kvarteren. Det känns lite som hyckleri att klaga. Trots allt är det turismen som byggt välståndet för befolkningen på dessa öar.

På Gotland är vattenbrist ett stående sommarproblem. Därför vädjas till alla besökare att hålla vattenkonsumtion till ett minimum. Men inte med sura miner, utan mer som en vänlig påminnelse som hjälper oss bortskämda fastlandsbor att faktiskt inse att drickbart vatten är en ändlig resurs. Särskilt när vi är på en ö mitt i ett hav av bräckt vatten.

I Sverige utreder regeringen möjligheten att införa en så kallad turistskatt för att hantera utmaningarna med ökad turism. Begreppet skatt är nog inte så ”häftigt” som Mona Sahlin en gång ville måla upp det. För många har det fler negativa än positiva kopplingar, när känslan är att staten gräver hål i den egna plånboken. Det är ingen bra signal att skicka för något land, vars ekonomi behöver och kan växa tack vare turismen. Men någon form av betalning för var och ens nyttjande och slitage av en populär plats är rimligt – lägg det i så fall på biljetten för flygresan, vid gränsövergången med bilen eller på hotellnotan. Flera platser gör det redan, exempelvis Barcelona.

Kroatien har fattat signalvärdet här. Med de spanska ö-protesterna i färskt minne välkomnar man turisterna med öppna armar, men arbetar för att det ska ske på ett hållbart sätt. Därutöver går det ju utmärkt att som destination själv begränsa hur många flyg, färjor och tåg som ska tillåtas anlända till platsen, särskilt ifråga om öar. För att inte tala om att sätta egna gränser för hur stor andel av platsen som får exploateras för turism.

Så blir det möjligt för kommuner att ta ut avgifter för besökare, kanske vi skulle använda positiva ord för det hela istället för en beskattning. Vad sägs om att beskriva det som det är, att varje turist bidrar till att deras besök sker på rimliga villkor för människor, djur och natur? Ett stöd för hållbar turism, helt enkelt. Så att man kan fortsätta bemöta besökare med en god, glad min och en genuin vilja att visa upp den plats man förvaltar, älskar och månar om. Ungefär som man redan gör på Gotland.

Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.