För några dagar sedan talade jag med en gammal vän från universitetstiden. Hon berättade hur hon ansåg att pandemin på sätt och vis givit skäl till optimism. Den visade, påpekade hon, vilka radikala förändringar människan är kapabel till när det verkligen krävs. Klimatförändringarna ligger fortfarande och maler i bakgrunden. Med dem kan det komma fler, och större kriser än den här. Vad vi upplever just nu är en organisatorisk och motivationsmässig generalrepetition för de verkligt bamsestora kriserna i vardande. Och se, även om föreställningen inte fortfor klanderfritt så var vi, mänskligheten, i alla fall på banan!
Jag svarade att detta var intressant, för på många sätt har jag själv tolkat hanteringen av pandemin annorlunda. Det var väl ändå så, sade jag, att pandemin först och främst påminde oss om att mänskliga samhällen ständigt vandrar med katastrofen runt hörnet. Världen kring oss kan alltid rämna, det oförutsedda är just oförutsägbart. Samhällelig stabilitet är svår att säkra och lätt förgången. Helt plötsligt så kan vad vi tagit för givet inte längre finnas där.
”En av konservatismens insikter, således”, föreläste jag generöst, ”är att institutioner ska byggas med robusthet och motståndskraft, och inte bara med effektivitet eller rättvisa, i åtanke.” I en osäker värld måste vi värna beständiga institutioner och processer. Inte skynda att reformera dem, eller överge dem åt marknadens nycker och diffusa jämlikhetssträvanden. Och minst lika viktigt är förstås att staten ska lägga resurser på dess kärnuppdrag: ordning, trygghet, stabilitet. Inte år efter år hyvla försvarsbudgeten medan man fortsätter att ge mer kulturbidrag och skapa ännu en myndighet med något lika behjärtansvärt som vagt syfte.
Vi kom överens om att det inte fanns någon direkt motsättning mellan dessa två perspektiv på pandemin. Det är ju så, att radikal förändring kan verka omöjlig ena dagen och visa sig fullt möjlig nästa dag. Och likaså är det sant att kriser alltid påminner om att effektivitet och progressivitet inte är de enda eftersträvansvärda ting i vårt samhällsbygge.
Det mest intressanta är kanske hur dessa två perspektiv kompletterar varandra. Det radikala perspektivet säger oss att en ny värld är möjlig, det konservativa perspektivet säger oss att allt nytt måste byggas på en existerande samhällsgrund, ett existerande fundament, som vi har ansvar för att hålla i gott skick. För att veta hur vi bäst bevarar samhällets stomme och fundament, måste vi ha insikt i vilka krav på förändring framtiden obönhörligen kommer att ställa. Här ur faller en gemensam uppgift, nämligen att värna samhällets institutionella och värderingsmässiga grundpelare i ljuset av de samhällsomvälvningar vi ser vid horisonten.
I detta finns lärdomar för svensk borgerlighet, inom vilken balansen mellan effektivitet och långsiktig robusthet för länge sedan hamnade i skymundan. De senaste decenniernas debatt har ensidigt kretsat kring marknadens förmåga att leverera olika typer av samhällsservice till lägre kostnad, samt empirin och rättviseaspekter kring sådana arrangemang. Men i en mer osäker värld bör det betänkas att dessa värden – marknadens dynamiska effektivitet och de rigida institutionernas motståndskraft – ibland behöver vägas mot varandra.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.