I söndagens SvD Näringsliv skrev ekonomijournalisten Katrine Kielos oroligt om Tysklands omsvängning. Från ”för litet för världen” (som Henry Kissinger kanske eller kanske inte har sagt) till att Tyskland ”åter är redo att leda”, som den nyvalde förbundskanslern Friedrich Merz har sagt.
Kielos är rädd för att Tyskland inte ska kunna hantera att bli en av världens större militärmakter (igen). Det är landets problematiska 30-talshistoria som skrämmer. Men kanske har tyskarna lärt sig något just för att man sitter på den bakgrunden och inte vill tillbaka dit?
Det är faktiskt Putin-Rysslands beteende mot Ukraina och omvärldsläget i stort som borde oroa mest. Just på grund av det bör vi till och med glädja oss åt att Tyskland under detta nya europavänliga styre (i form av Merz) tar på sig ledartröjan. Endlich!
Jag håller absolut med om att omvärldsläget är skrämmande: mängden annonser från Försvarsmakten som rekryterar och olika försvarsindustrier som visar upp sig. Men att det ser ut som det gör är i mångt och mycket vårt eget fel.
Annonserna behövs för att påminna oss och rätta till det eftersatta läge vi har. Hade vi rekryterat och investerat i totalförsvaret sedan back in the d-days hade det inte behövts samma rivstart som nu. Trumps hårdföra beteende är därmed framgångsrikt – vi tvingas nämligen agera efter åratal av någonannanism.
För Trump har rätt i en sak: Europa ligger långt efter. Vi har förlitat oss alltför mycket på räddning från USA, vilket gjort oss till en fet katt. Det är helt rätt att vi vaknar upp och tar ansvar för att bygga försäkringar mot faror. Och det är precis vad Merz och Tyskland gör.
Kielos är också orolig för att Tyskland inte har samma kungliga glans som Storbritannien för att använda som diplomatiskt smörjmedel gentemot Trump. Men hon underskattar förbundskanslern.
Merz läser situationen (och Trump) helt rätt när han prioriterar finanserna så att försvarsutgifter undantas från den så kallade skuldbromsen. De tyska försvarsutgifterna bör ligga på över 3 procent av BNP för att blidka USA som tröttnat på att ta hand om Europas säkerhet medan vi i stället lägger allt vårt krut på vår välfärd.
I det nya osäkra läget med krig i Mellanöstern, attacker mellan Pakistan och Indien och Ryssland som våldför sig på Ukraina behöver EU bli bättre på att gå ihop som en. Vi måste samarbeta och använda medlemsländernas olika kompetenser. Vem är bäst på vad?
Vi har mycket att lära av Polen som, på grund av sin historia och geografi, är ett av de europeiska länder som satsat mest på säkerheten. Det polska försvaret har länge vilat stadigt på flera ben: nationell försvarsförmåga, amerikansk närvaro, Natomedlemskap och stöd till Ukraina. Premiärminister Tusk meddelade i mars att deras mål är 5 procent av BNP på försvarsutgifter. Här finns en konstruktiv kraft i EU som håller oavsett regering.
Sverige kanske inte främst ska försöka sig på att bygga en gigantisk armé. Vi kan i stället fokusera på kunniga ingenjörer och framstående teknisk kompetens. Vi har vår norra geografi som kräver extra säkerhet, eftersom detta område bara blir mer och mer intressant för Kina och Ryssland. Vi har Esrange att vara stolta över i Kiruna och vi kan med fördel fortsätta att på flera olika sätt satsa på rymden. Dessutom ska vi fortsätta att stötta Ukraina och därmed visa att vi tar hand om varandra i Europa.
Det finns mycket att göra och ett viktigt steg, trots att det kostar och kan kännas skrämmande, är att investera i totalförsvarsupprustningen. Om vi gör det kan vi också våga räkna med amerikanskt stöd i den något tilltufsade men fortsatt viktiga transatlantiska länken.
Katarina O’Nils Franke är författare och konsult på The Labyrinth Public Affairs.