Enligt den gamla folktron ska den som på midsommarnatten vill drömma om sin framtida partner följa en särskild ritual. Sju sorters blommor ska plockas under tystnad. Sju gärdsgårdar ska hoppas över. Och slutligen ska blommorna läggas under kudden.
Men säg den plats där det i dag går att hitta sju gärdsgårdar att hoppa över.
Än värre är att det även verkar bli allt svårare att hitta den typ av marker där svensken sedan hedenhös har plockat sina blommor på midsommarnatten – ängarna och hagarna. Med andra ord mulens och de krökta ryggarnas landskap. Marker vi i dag omtalar som naturbetesmarker.
På naturbetesmarkerna formligen kokar det av liv. Det är vår naturs artrikaste. Där trivs insekter, fåglar och fjärilar. Där växer en mängd olika växter.
Grunden till naturbetesmarkernas artrikedom är lantbrukets betesdjur, som får och kor. Djuren betar ner tjockt gräs och små träd som annars skulle växa upp och kväva den mindre växtligheten. På så vis ges liv till ett helt ekosystem. De fagra örtesängarna skapar förutsättningar för insekter som fåglarna tar.
Men försvinner lantbrukaren och hennes djur från naturbetesmarkerna börjar de växa igen. Sakta men säkert tar skogen över. Till slut lär den öppna hagmarken ha utvecklats till en granskog. För granen har den förmågan – den trycker bort annan växtlighet och dominerar till slut landskapet. Men i granskogen finns ingen blomsterprakt.
På många platser i landskapet har redan den här förändringen skett. År 1927 fanns det 1,5 miljoner hektar betesmark i landet. Nu räknas omkring 450 000 hektar.
Orsaken till den här utvecklingen finns i hur jordbruket har utvecklats. Eller snarare inte utvecklats.
För i takt med att allt fler gårdar avvecklar på grund av bristande lönsamhet försvinner betesdjuren. Det gör att de artrika naturbetesmarkerna växer igen. När kalkylen ser bättre ut för skogsbruk än jordbruk kan också åkrar och beten aktivt planteras igen med gran.
Att välja bort svenskt kött och svensk mjölk är ur det perspektivet ingen vidare miljöinsats som konsument. Tvärtom förstärker det hotet mot vår naturs rikaste marker. Och resultatet ser vi på midsommaraftonskvällen, när blomsterängarna och gärdsgårdarna inte står att finna.
I stället får vi plocka våra midsommarblomster i vägkanten. För vägrenar och diken längs med större vägar är några av få element i landskapet som klipps ner en eller två gånger om året, på ett sätt som påminner om hur blomsterängarna förr vårdades.
Att plocka sju sorters blommor i länsvägskanten och passera sju planskilda korsningar har dock inte riktigt samma romantiska skimmer över sig som en vandring över ängar, hagar och gärdsgårdar. För riktig romantik behövs lantbrukare.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – lantbrukarnas affärstidning.