Gråterskor, kvinnor som mot betalning grät på begravningar. Professionella sörjare. Sedan skolan har jag insett att det är en tradition med rötter i stora delar av världen.
För ett antal år sedan dök jag på en artikel från BBC om Taiwans mest kända gråterska, Liu Jun-Lin. Gråterskor är en stark tradition i både Kina och Taiwan. Liu förklarade det som att när man förlorar någon sörjer man så mycket att man kanske inte har några tårar kvar när det väl är dags för begravningen.
Själv är nog ändå närmare den spanske hjälten El Cids inställning så som den uttrycks i en berättelse från 1100-talet: När jag dör, lyd mitt råd: Hyr inga gråterskor att gråta över mig. Det finns inget behov av köpta tårar; de från Jimena räcker gott.
Men när det gäller samhällsdebatten har jag börjat se annorlunda på saken. Bortsett från eventuella andliga aspekter av det professionella sörjandet fyller det en tydlig annan funktion: att påminna andra om att den bortgångne faktiskt betydde något. Och, jösses, det är något vi behöver hjälp med just nu.
Vi har knappast något större inhemskt problem just nu än den omfattande våldsvåg som har gripit tag i landet. Brutala mordförsök i offentligheten räcker inte längre till förstasidan. Dagarna fylls med pushnotiser om skottlossningar och bombdåd. Alla förstår hur farlig den här situationen men knappt någon orkar uppröras längre.
Samma sak är det om vi vänder blicken utomlands. I dag har Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina pågått i 573 dagar. Vi har bevittnat så många hemskheter som Kreml avsiktligt har utsatt det ukrainska folket för. Varje vecka fylls med rapporter om nya attacker mot civila och mot civil infrastruktur. Det är svårt att orka uppröras lika hårt varje gång.
Men i båda fallen finns det de som orkar. Det finns dem som går i taket för varje gängskjutning som sker, för varje sprängd portuppgång. Likadant finns de som skriker i högan sky för varje bortrövat ukrainskt barn, för varje skola och sjukhus som Ryssland bombar. Och tacka Gud för dem.
Vore det inte för dem skulle vi kunna vända bort blicken helt, låtsas som att hotet inte är på riktigt. Men nu är det inte lika enkelt. Och det är bra. Båda situationerna kräver vårt aktiva deltagande. Och det vore nästan omöjligt utan våra moderna gråterskor.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.