För bara några dagar sedan attackerade en knivman en dansskola i Southport i England. Det som var tänkt att vara en dansuppvisning, där ett gäng väldigt unga flickor skulle få visa hur man dansar till deras favoritartist Taylor Swift, blev istället ett blodbad. Mannen står nu åtalad för tre mord och ytterligare tio mordförsök.
Sedan dröjde det inte länge innan även Sverige återigen blev påmind om det skoningslösa våldet. Emilia, 14 år gammal, hittades livlös i en industriområde i Landskrona. Emilia hade enligt uppgift blivit lurad dit av sina nära vänner. Emilias mamma berättar att flickan trodde hon skulle åka på sitt första pyjamasparti. I stället blev hon mördad. Som att det inte var nog så sprids även inspelningar från hennes mord på sociala medier.
Det går inte att beskriva det som något annat än barbari.
Sverige har sedan ett par år tillbaka tvingats vänja sig med den sortens skoningslösa brott som numera sällan utgör mer än ett par nyhetsnotiser. Bara det att grova övergrepp filmas och sprids är inget nytt, utan snarare ett återkommande fenomen. Det kan givetvis tyckas dumt att brottslingarna själva dokumenterar sina brott, och därmed levererar bevismaterial åt polisen, men det bör förstås som ett slags troféskapande. När vågen av förnedringsrån sköljde över Sverige för några år sedan var filmerna ett nästan regelbundet inslag.
Den sadistiska impulsen är alltså så stark, och behovet av att ytterligare förödmjuka sina offer så stort, att gärningsmännen är beredda att exponera sig själva på sociala medier för att tillfredsställa det.
Det är i den kontexten som man måste förstå regeringens många nya grepp i rättspolitiken. Visitationszoner, hemliga avlyssningar, möjligheter att beslagta och förverka egendom om det inte kan bevisas att grejerna inte förvärvats med lagliga medel, rätten att vräka hyresgäster vars närstående begår brott i bostadsområdet, fler övervakningskameror, ungdomsfängelser, straff på obestämd tid och så vidare låter förvisso väldigt hårt. Och i princip inget av förslagen har skonats från vänsterhåll, som ser varje skärpning som ett tecken på demokratins förtvinande och polisstatens födelse.
Men frågan är vad som kan göras förutom att svara med just mer repression. Sverige har ju redan testat den mjuka vägen. Det är inte många länder som satsat mer på fritidsgårdar, rehabilitering, vård, aktiviteter och dialog än Sverige. Skolor i utsatta områden får redan mycket mer pengar än ordinarie skolor.
Och trots, eller kanske tack vare, allt detta så har Sverige gått från att ses som en progressiv högborg till ett varnande exempel för hur fel det kan bli – med bland annat Europas värsta gängvåld och många berättelser likt Emilias. Sveriges situation har till och med jämförts med Mexikos, som lider av stora svårigheter till följd av sina välkända karteller.
Sverige brukar inte vara någon större vän av gradvis förändring. Här gäller det snarare att envist hålla sig kvar vid samma position tills verkligheten tvingar en till förändring, varefter politiken snabbt skiftar från den ena sidan till den rakt motsatta utan mycket till mellanlandning. Därför är det inte konstigt att många trots allt upplever ett obehag när regeringens utlovade skärpningar nu börjar att falla på plats. Men det finns inget annat realistiskt val än att fortsätta att skärpa, justera och bygga ut rättssystemet. Det förebyggande arbetet verkar inte fungera om staten inte också har muskler att stoppa de som inte är intresserade av annat än att förstöra och skada andra.