Från Flugornas herre till Minecraft. Barn och ungdomar kan bete sig som riktiga monster. Och gör det också. Nätmobbning och trakasserier online är inget fenomen i marginalen utan något som förekommer hela tiden. Och lika mycket som vi behöver diskutera hur vi agerar när våra barn utsätts för det behöver vi också prata om hur vi reagerar när våra barn utsätter andra för det.
Det kränkande språket på nätet normaliseras snabbt och barnen försvarar det för sig själva. Det var ju bara på skämt som jag kallade Klara för en fet hora som ingen vill vara med. Det är nästan aldrig sant och det är rätt osannolikt att Klara eller för den delen någon annan över huvud taget tog det som ett skojigt upptåg. För det var det ju inte. Det var ämnat att såra. Det är det nästan alltid.
Många gånger går faktiskt barn och unga in för att direkt skada andra. Det behöver nu inte betyda att de är förtappade själar som inte går att rädda undan ett liv i samhällets skuggregioner. Men det innebär definitivt att de har tappat riktningen och behöver hjälp att hitta rätt igen. För det är ett oacceptabelt sätt att agera mot andra människor.
Skolan har faktiskt ett ansvar även för somligt som händer utanför skoltid. Men det stora överhängande ansvaret vilar ju lika fullt på oss som föräldrar. Vi har ett ansvar att inte bara försöka märka när våra barn beter sig som små Stalins på utrensningshumör utan också att göra allt vi kan för att de ska sluta.
Till att börja med måste man som förälder lära sina barn sunda värderingar redan från början. Det är inte okej att vara elak mot andra punkt slut. Sedan måste man hela tiden påminna om detta och prata igenom sådant som andra har gjort mot barnen och som de har gjort mot andra. Hur skulle det kännas om någon gjorde så mot dig?
Har någon betett sig riktigt illa är det också rimligt med olika former av bestraffningar. Ingen mobil i två veckor om de har burit sig illa åt på Snapchat. Eller inget datorspel om det är där det har hänt. Men det allra viktigaste är att vi tar det inträffade på allvar. Att inte också vi förklarar eller ännu värre skrattar bort det. Äsch, det var bara ett skämt. Barn kan ju ha lite rå jargong.
Vi måste ta vårt ansvar. För det finns alltid minst en som inte skrattar åt det utan som gråter och gömmer sig.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.