Hotel de Geer i Finspång ska avveckla sin verksamhet efter årsskiftet. Ett besked som har skapat en oro över vilka övernattningsmöjligheter som kommer finnas i Finspång framöver.
I NT (23/8) beskylldes kommunen för att inte ha gjort tillräckligt för att säkra hotellrum på orten. ”Man undrar varför inte Finspångs kommun har gjort något åt att förhindra att hotellet går i graven, speciellt med tanke på kommunens framtidsutsikter”, sade ägaren till Alléhotellet till NT då.
Den här reflexen – att avkräva kommunen ansvar även för sådant som går långt utanför den kommunala kärnverksamheten – är inte ovanligt. Särskilt inte på orter byggda runt ett bruk.
De gamla svenska bruksorterna bär på ett arv av att bruket och dess ägare tog stort ansvar för orten. Kontrollen var stor. Det mesta som hände på platsen ansågs historiskt vara en angelägenhet för bruket och dess ledning som dessutom ägde nästan allt. Och det här ansvaret har sedan dess övergått till det offentliga.
Den tradition som Socialdemokraterna gjorde till sin under 1900-talet kommer ifrån de gamla bruken och stora gårdarna. Det ansvar för att sörja för befolkningen som låg på patron och godsägaren togs över av socialdemokratin. Brukssamhället blev folkhemmet – i Finspång och hela Sverige. Sedan dess har den som haft problem gått till det offentliga, i stället för brukskontoret. Kommunalråden blev i stället för disponenterna de nya dominerande lokala makthavarna.
Det lär också vara det här historiska arvet som spelar in när Finspångs kommun i dag avkrävs ansvar för att det ska finnas hotellrum på orten. Men skillnaden mot för hundra år sedan är att det numera är skattebetalarna som ska ta notan. Och det är knappast en kommunal angelägenhet att se till att det finns tillräckligt med hotellrum.
Det är dock inte bara i Finspång som det märks att det på bruksorter verkar förväntas mer av kommunen än på orter som inte är byggda runt ett bruk. I Valdemarsviks kommun har ägandet av hembygdsgårdarna fram tills nyligen varit en markör.
I de samhällen som har byggts runt industrin – Gusum och Valdemarsvik – har kommunen länge ägt hembygdsgårdarna. I andra orter i kommunen, där det historiska arvet i stället är de självbestämmande böndernas, har hembygdsföreningarna själva ägt och förvaltat sina hembygdsgårdar. Så som i Gryt och Ringarum. Och i Tryserum var det Svenska kyrkan som fram tills 2018 ägde hembygdsgården.
Lärdomen av allt – från kraven på att Finspångs kommun ska fixa hotell till hembygdsgårdarna i Valdemarsvik – är att historien spelar roll. Att arvet påverkar oss än i dag. Det sitter i väggarna.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – lantbrukarnas affärstidning.