Vänsterpartiet föreslog nyligen ett Sverigepris på el. Det innebär att Vänsterledaren Nooshi Dadgostar hann före Jimmie Åkesson i att bli elnationalismens företrädare.
Vad är då ett Sverigepris och varför föreslås det? Resonemanget från Vänsterpartiet är ungefär följande: Under senare år har det svenska elnätet alltmer kopplats samman med det europeiska. Det gör att vi kan köpa och sälja el över gränserna.
Möjligheten att exportera svensk el har fört mycket gott med sig. Det gör att svenska elproducenter kan sälja el till grannländerna när det produceras mycket. Och för köparna innebär det att de gör sig lite mindre beroende av rysk gas, kärnkraftverk från Sovjettiden eller smutsiga kolkraftverk.
Men sedan ryssarna har dragit åt gaskranarna till Europa har efterfrågan på el skjutit i höjden. Allt fler är beredda att betala alltmer för den svenska elen. Det gör att elkonsumenter i södra Sverige befinner sig i en situation där vi på elmarknaden tvingas buda i kapp med desperata tyskar, för att få behålla vår svenska el.
Hade Sverigedemokraterna lagt förslaget är det nog här tyngdpunkten i retoriken hade lagts – på att vår rena svenska el säljs utomlands. Och på att svenska konsumenter får betala priset för globaliseringen.
När Vänstern argumenterar för ett Sverigepris är i stället den övergripande konflikten höger-vänster. Udden är riktad mot kapitalet. Vänsterpartiet skriver: ”I och med de skenande elpriserna i Europa skapas incitament för elbolagen att tillverka dyrt framtagen el och exportera till utlandet. Denna produktion blir då prissättande även för den billiga el som svenska konsumenter använder.”
Men trots skillnaderna i retoriken är Vänsterpartiets Sverigepris på el ett typ av förslag som påminner om de Sverigedemokraterna brukar lägga. Till att börja med är det ett förslag som förkastas av andra partier och expertmyndigheter med att det inte är genomförbart. Orsaken sägs vara att Sverige har ingått internationella avtal. Att vi har förbundit oss att integrera det svenska elnätet i det europeiska. Motargumentet har vi hört många gånger från SD, i allt från migrations- till rättspolitik – internationella överenskommelser går att ändra i extrema tider. Vi måste se till Sveriges och svenskarnas bästa. Att de som har byggt kraftverken också ska få igen något för slitet.
Hittills har Sverigedemokraterna också ofta slutat som vinnare i den här typen av debatter. Migrationspolitiken är det tydligaste exemplet. Men i energipolitiken är det Vänstern som ”gör en SD”. Och mycket talar för att det lär löna sig.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – lantbrukarnas affärstidning.