Under en stormig helg på de brittiska öarna, fick jag en ursäkt att isolera mig från omvärlden, öppna en flaska Chablis och lyssna på några lysande podcast-intervjuer. En bra helg med andra ord.
Stor intryck gjorde Ezra Kleins (New York Times) intervju med statsvetaren Pippa Norris. Hennes namn tog mig ögonblickligen tillbaka till min universitetstid och djuplodande studier i komparativ statsvetenskap. Partisystem, obskyra partiledare, nordholländska mellanårsval. Allt raglades och införlivades så småningom i långa uppskrivningsprov. En centralgestalt på resan var Pippa Norris, auktoriteten par excellence på partisystemens moderna utveckling.
Norris och hennes framlidna kollega Ron Inglehart är basföda för statsvetarstudenter, men när jag hörde henne sammanfatta den celebra duons teser igen slog de mig med ny kraft. De två beskrev för många år sedan hur väljare i västerländska demokratier sedan andra världskriget gradvis – generation för generation – rört sig från vad de kallade materialistiska värden till ”postmateriella” diton.
För att förklara: din farfars politiska prioriteringar kretsade sannolikt kring materiell trygghet (inga krig) och ekonomisk tillväxt. Generationen som föddes på 60-talet och framåt tog istället det materiella välståndet för givet och kunde därmed fokusera på bredare sociokulturella frågor som sexualpolitik, diskriminering, jämställdhet och klimat.
Vissa önskar kanske att detta skulle varit slutet på historien: De progressiva värdenas gradvisa spridning (allteftersom de äldre generationerna tar sina fördomar med sig i graven).
Men i sin nya bok beskriver Norris vad vi alla nu är mycket bekanta med, det vill säga den kulturella backlash som skett hos stora skaror av väljare. De är skeptiska till massinvandring och moraliserande innerstadscyklister. De röstar för Sverigedemokraterna, Brexit, Fremskrittspartiet och Donald Trump.
Norris’ analys påminner oss om att vi står vid ett vägskäl, inte minst efter Donald Trumps valvinst. Men det är, i min mening, inte det vägskäl som så ofta i skälvande ordalag beskrivits de senaste åren, mellan ”nazister” och demokrati. För oss som är skeptiska till populister men sympatiska till den väljarbas som flytt till dem i avsaknad på alternativ, är vägvalet ett annat: Har vi till sist, efter Trump och hans gelikars fortsatta framgångar, insett att den progressiva identitetspolitiken med sitt grupptänk och verklighetsflykt, nått vägs ände?
Något som likaledes nått vägs ände är mina krönikor för denna tidning. Jag tackar för åren av läsande och önskar er alla en god jul.
Ledarsidans krönikör Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen i London.