Det är få som ifrågasätter den meritokratiska principen att den mest kompetenta kandidaten bör få en utlyst offentlig tjänst. Allt annat öppnar upp för slöseri, nepotism och sämre förtroende för det offentliga.
Det går därför att fråga sig vad väljare och skattebetalare anser om att över 20 miljarder i offentliga forskningsmedel årligen fördelas utifrån helt andra principer.
En av de tydligare offentliga kritikerna av dagens system är professorn Mats Alvesson, bland annat på debattplats i SvD (30/12). Han beskriver dagens ”massforskning”, där mycket lite, och allt mindre, av forskningen gör någon skillnad. Den generella kvaliteten och innovationen i forskningen blir låg när de flesta disputerade personer ska få forskningsmedel, när lärosätena i hög utsträckning ägnar sig åt internrekrytering och internbefordran istället för att ta in den bästa möjliga forskaren utifrån, när forskarnas vardag går åt till att skriva ansökningar för att få forskningsmedel, och när politisk styrning, projektstyrning och etikprövningar skapar likriktade medarbetare och konform forskning.
För att höja kvaliteten har regeringen tillsatt en utredning, som föreslår nya myndigheter och en mer centralstyrd tilldelning av forskningsmedel.
En kritiker till förslaget är professor Leif Lewin, som föreslår att man låter ”medelmåttan bli riktkarl på universiteten”, och att alla disputerade lärare ska få forskningsmedel. Det låter som ett ännu längre steg bort ifrån den meritokratiska principen. Som Lewin påpekar låter sig inte innovativ forskning centralstyras eller planeras fram. Men Lewins syn att vetenskapliga landvinningar beror på begåvning, och framför allt slumpen, är inte en övertygande argumentation. Varför då inte låta begåvning vara utslagsgivande för att inte behöva slumpa ut forskningsmedel till alla?
Arbetsresultat av hög kvalitet skapas av vissa personer och i vissa miljöer, i forskningen precis som i andra arbeten. Alvesson är lika kritisk mot utredningens förslag som mot Lewins princip om medelmåttighet. Han argumenterar istället för att vi lär oss av de personer och miljöer som lyckas bäst. Att lärosätena rekryterar bästa möjliga forskare och att de bästa prioriteras i tilldelningen av forskningsmedel. Det borde inte vara en provocerande idé.
Om forskningen ska vara fri och innovativ så räcker det inte med att den är fri från staten. Den behöver också befrias från universitetens likriktning och anti-meritokratiska praktik.
Ledarsidans krönikör Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.