Härom veckan flyttade min flickvän och jag in i en ny lägenhet. Medan vi packade upp berättade en vän om sin bror, som till skillnad från oss sagt adjö till Londons innerstad och köpt ett hus på landsbygden, i grevskapet Kent, själva sinnebilden för det bördiga, pastorala England. Det var inte förutan att vi undrade om vi satsat på fel häst.
I pandemins tidevarv finns förvisso skäl att undra hur det ska gå för städerna. I våras stängdes London ned fullständigt. Gatorna gapade tomma. Jag minns hur jag cyklade genom ett kusligt tomt Piccadilly Circus. En domedagsstillhet låg i luften de där dagarna, och staden gick från att vara kulturens och samhällslivets bultande hjärta till ett spöklikt betonglandskap.
Pandemin må vara tillfällig, men den har banat väg för strukturella förändringar. Det senaste halvåret är vi många som jobbat hemifrån. Kanske har också vi tänkt tanken, att man skulle flytta till landet eller småstaden. Vad är en centralt belägen lägenhet egentligen värd när man kan jobba varifrån som helst? När städernas sociala liv utarmas på obestämd framtid?
Var människor vill och kan bo har spelat en framträdande roll i tidigare historiska epokskiften. Under den neolitiska revolutionen bytte människan sitt nomadliv som jägare och samlare mot ett geografiskt rotat leverne som jordbrukare.
Framåt ett antal årtusenden, och den industriella revolutionen, framdriven av tekniska framsteg och nya produktionsbehov, orsakar fundamentala sociala omvälvningar. Människor lämnar bondelivets beskurna och reglerade gemenskap för en inledningsvis rotlös tillvaro i städernas smuts. Familjeliv, värderingar, konsumtionsmönster, religiös och politisk organisering påverkas på djupet när urbaniseringen omstöper den mänskliga tillvaron.
Så vad som kommer att följa i pandemins spår? Genom historien har nomadens, bondens, och datateknikerns olika bosättningsval dominerats av deras uppehälles geografiska ramar. För första gången i världshistorien har nu stora delar av arbetskraften bostadsmässiga valmöjligheter som är helt frikopplade från dylika begränsningar. Var kommer de då att vilja bo?
Tillåt mig spekulera: Man vill bo där man kan träffa vänner och likasinnade såsom i staden, men där omgivningarna är naturnära och vackra och priserna lägre. Om så är fallet, skulle det leda till att människor grupperar sig mer utspritt, och mer segregerat. Bort från de trånga städerna, men inte var som helst, utan dit andra som en själv också flyttar.
Vilka bostadsmönster som skulle uppstå i så fall torde avgöras dels av ganska slumpmässiga flockbeteenden, dels av ekonomiska förutsättningar. Några ur ett visst samhällsskikt eller subkultur börjar flyttar till ett visst område, och andra följer efter, inom ramen för den bostadsstandard de har råd med. Det troliga resultatet av en sådan omvänd urbanisering är segregerade öar av homogena grupper av distansarbetande tjänstemän. När arbetet inte dikterar var man bor, blir social tillhörighet och livstilsval desto viktigare beslutsgrunder.
Det är lätt att tycka att segregation, ojämlikhet, generationsklyftor och minskande civilsamhällesengagemang redan i dag avskärmar samhällets olika undergrupper från varandra. Som ofta påtalas blir universella, förenande institutioner såsom värnplikten alltmer sällsynta. Men än så länge ser vi i alla fall varandra på gator och torg. Städerna för samman människor i alla gebit. Om deras attraktionskraft urholkas, vilka gemensamma sfärer återstår egentligen då?
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.