Det här med kön har visat sig vara en oerhört knivig fråga för samtiden att hantera. Kanske är det ett lyxproblem betraktat ur ett samhälleligt perspektiv, men så upplevs det garanterat inte för de människor för vilka det är blodigt allvar.
Även om det har uppstått en rörelse som insisterar på att det finns hur många kön som helst är det ingen tvekan om att människan är en tvekönad varelse. Det finns män och kvinnor. Det finns manliga och kvinnliga könsceller, sädesceller och äggceller. Processerna som formar alltifrån vårt fysiska kön till olika sexuella preferenser sker under olika stadier av fostrets utveckling. Vissa sker i underlivet, andra i hjärnan.
Molkekylärbiologen och vetenskapsskribenten Henrik Brändén ägnar ett helt kapitel åt denna fråga i sin bok "Själens biologi och vår fria vilja" (Celanders förlag, 2020). Han påpekar att de processer som sker i hjärnan inte är binära utan en glidande skala, samt att även om alla dessa processer har ett gemensamt ursprung som ofta leder till typiskt manliga och kvinnliga uppsättningar av egenskaper så är det inte alls ovanligt att man avviker från den arketypiska fördelningen. Vissa mer och andra mindre. Detta kan bland annat leda till att någon som är född med ett manligt könsorgan kan ha väldigt svårt att förstå varför det ska hänga och slänga där när det mesta andra är så typiskt kvinnligt.
Sådan är människans natur, bokstavligt talat. Därtill kommer förstås sociala faktorer som också påverkar oss i en inte obetydlig utsträckning. Detta är ingenting att debattera. Inte heller säger det oss någonting om hur vi ska ordna olika aspekter av vårt samhälle. Det bygger på värderingar och kompromisser mellan olika sådana.
Just kompromisser verkar dock inte stå högt i kurs. Det märks bland annat i den hätska striden mellan feminismen och transrörelsen. Kajsa Ekis Ekman höjde i boken "Om könets existens" (Bokförlaget Polaris, 2021) ett varnande finger för att den traditionella kvinnokampen kan försvåras om samhället suddar ut de språkliga gränserna mellan män och kvinnor. Men se det skulle hon inte ha gjort. Snabbt anklagades hon för att gå den internationella högerns ärenden och att förmedla konspirationsteorier.
Vårdguiden 1177 är ett av Ekis Ekmans exempel. Där är regeln att man ska undvika att använda orden kvinna och man, till och med när det handlar om graviditeter och prostatabesvär. Egentligen sker detta inte av respekt för transpersoner. För det dög tidigare policys där man helt sonika konstaterade att orden man och kvinna används för att beskriva det som brukas kallas en mans- respektive kvinnokropp, att detta gjordes för att undvika onödig förvirring och att det inte låg någon värdering i detta i relation till hur någon betraktar sin egen kropp. Respektfullt och ändamålsenligt.
Den nuvarande policyn ger däremot ett otydligt språk som skapar onödiga barriärer mellan vården och medborgarna som behöver uppsöka den. Och det sker för att hålla den vildsinta klicken transaktivister på gott humör. Något annat skäl finns inte.
Om klicken ens omfattar en promille av landets befolkning skulle det förvåna. Ändå får den diktera hur den offentliga verksamheten bedrivs ned på ordvalsnivå – trots att detta är det till men för vårdapparatens effektivitet. Så mycket jobbigare upplevs det vara när denna mobb riktar sina stridslystna strålkastare mot en. Kanske är det en rimlig bedömning.
Transaktivismen är hänsynslös. Den debatterar inte. Den tar inga fångar. Antingen underkastar man sig alla dess utsagor eller så är men ett hinder som ska undanröjas. Ekis Ekman är i vägen. Ävenså tidigare utrikesministern Margot Wallström (S). Hon ställde sig i sociala medier frågande till Vårdguidens språkpolicy och frågade om det finns någon mellanväg där de som vill bli kallade för män och kvinnor kan få fortsätta med det samtidigt som man tillvaratar transpersoners rättigheter. Det tog inte många minuter innan extremisterna hade stämplat transfob i pannan på Wallström, som länge har kämpat för jämställdhet inte bara mellan könen utan för alla. Hon är i vägen.
Det är egentligen inget fel i att en liten andel av befolkningen har en extrem uppfattning i en fråga. Var och en har rätt till sin uppfattning, och att uttrycka den. Men det finns inget skäl för samhället att spela med, om det så är av rädsla för vad den lilla klicken kan göra. Extremister har en plats, men det är inte i samhällets förarsäte.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.