Miljö och sopsortering engagerar medan misskötsel av desamma frustrerar. Men när saker i regel sköts som de ska undrar man varför vi ska ändra på systemet?
Trots att Sverige toppar listorna i miljömedvetenhet och återvinning har den förra regeringen beslutat om nya regler som ska göra det enklare för hushåll och verksamheter att sortera sitt förpackningsavfall. Det är i alla fall så det heter på regeringens hemsida. Men är ”enklare” verkligen rätt ord i sammanhanget?
I korthet har man flyttat ansvaret från förpackningsproducenterna, som hittills skött detta, till kommunerna som nu på mycket kort tid måste bygga en infrastruktur för insamling av förpackningsavfall. Detta har i sin tur resulterat i att kommunerna skjuter över ansvaret på fastighetsägarna som riskerar att få ett elände med hanteringen. För där man redan har trångt om allmänna utrymmen måste nu även förpackningsinsamling inrymmas.
Förändringen kommer lite oväntat. För i Sverige har vi sedan länge ett stolt rykte om oss att vara miljömedvetna sopsorterare och siffrorna ser bra ut. Statistik från Förpackningsinsamlingen (FTI, bildat av förpackningsbolagen för att hålla ordning på både förpackningarna och statistiken) visar att vår höga vilja att källsortera förpackningar minskade växthusgasutsläppen med 500.000 ton under 2022. Ändå ska vi alltså ändra på systemet.
Blir det verkligen bättre ur miljösynpunkt när bilar måste köras ut oftare för att tömma flerfamiljehusens mindre kärl? I stället för att ha ett och samma stora system som förpackningsproducenterna sköter?
Det man kan utläsa av kommunernas remissvar är en oro över att det ska bli dyrt och för att det är svårt att hitta plats i det offentliga rummet. Men så länge det finns regler som gör att fastighetsägarna tar hand om det hela så går det tydligen bra... Det låter lite märkligt.
Fastighetsägarna i sin tur är oroliga för att behöva bereda plats i ett utrymme som de inte har. I ett land där vi bortprioriterat skyddsrum ska nu förpackningsinsamling prioriteras in – och detta trots att vi haft ett storskalssystem som fungerar smidigt (åtminstone i städerna).
Även om det alltid finns utrymme för förbättring är vi i Sverige duktiga på att vara svinnsmarta och att återvinna. Det som inte återvinns hamnar på soptippen, men det är enligt Avfall Sverige mindre än 2 procent. Tyvärr är det svårt att föreställa sig att fuskare som i dag bara slänger förpackningar i soporna kommer bli mästare på återvinning bara för att det dyker upp fler behållare i lägenhetskällarförråden. Men det kanske är en del av det man hoppas på med den nya förpackningsförordningen.
Det bästa vore om det gick att få till en kompromiss: att behålla insamlingsstationer i trånga stadskärnor så att man rundar flerfamiljehusens platsbrist och undviker fler miljöbelastande körningar för att tömma kärl. Men att man samtidigt kan möjliggöra hushållsnära insamling för de som bor längre ifrån insamlingsstationerna.
Frågan kvarstår: varför riva upp ett fungerande system? Det riskerar att kosta mer än det smakar när man stökar med sopsorteringen på det här viset.
Katarina O’Nils Franke är redaktionssekreterare i Axess och författare.