Vi tar ofta vårt rena, goda dricksvatten för givet. Men hur ser det ut i framtiden om svenska VA-ledningar fortsätter att läcka renat dricksvatten? Vad gör vi om vattnet tar slut eller förorenas?
I somras drabbades Norrköping, utöver den generella torkan, av en vattenläcka som gjorde att många hushåll och företag i Norrköpings innerstad och Vikbolandet drabbades av dåligt vattentryck eller helt blev utan vatten. En sådan gång uppmanas man att vara extra sparsam med vattnet. Men det borde vi alltid vara.
Hampe Moberg, vd för Maskinentreprenörerna och samordnare för branschorganisationen VA-fakta, säger att dricksvattenläckaget från landets ledningar ligger på omkring 20 procent. Enligt honom vore ett läckage på 7 procent acceptabelt och vattenförsörjningen i Sverige är sårbar. Stora delar av landet har för gamla nät och det krävs stora investeringar för att bygga bort bristerna. Så varför görs ingenting?
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, rekommenderar alla att ha rena dunkar och hinkar hemma för att kunna hämta vatten från kommunernas tankbilar vid en eventuell dricksvattenkris. Men MSB ger bara råd om hur man själv bör agera för att förbereda sig. Huvudmannaskapet för vattennäten ligger hos de 290 kommunerna och den som har egen brunn sköter sitt eget vatten. Därutöver finns det flera myndigheter, bland andra Livsmedelsverket, som delar på olika ansvarsområden för dricksvattnet.
Ju fler kockar desto sämre soppa, tycks det som, eftersom ingen har övergripande ansvar för underhåll och reparationer.
Illa underhållna VA-ledningar är en del av ett mer generellt problem. Det är ofta svårare att få loss pengar till underhåll av befintlig infrastruktur än till spektakulära nybyggen. Tidskriften The Economist uppmärksammade nyligen (20/10) att det i USA har byggts många nya vägar på senare år, men att andelen sträckor som är alltför gropiga samtidigt har vuxit till 21 procent. Det är dubbelt så mycket som för tjugo år sedan. En del av förklaringen är att politiker, i Sverige som i USA, hellre klipper band på invigningar än budgeterar för underhåll.
Vatten- och avloppsledningar ligger också dolda under jord och det är först när krisen är framme med exempelvis större läckage eller en parasit som gör folk sjuka som vi inser faran med föråldrade ledningar. Men det kan gå illa och när det gör det blir prislappen hög.
Den senaste större krisen inträffade i november 2010 då cirka 27 000 personer i Östersund insjuknade av parasiten Cryptosporidum hominis. Samhällskostnaden uppskattades till minst 10 000 kronor per insjuknad, alltså 270 miljoner kronor. Enligt källor från Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket skulle installationen av ett särskilt UV-filter ha förhindrat utbrottet. En sådan installation hade kostat ungefär en tiondel av kostnaden för krisen i Östersund (TT 4/11).
Det här är ett tydligt exempel på att det lönar sig med förberedelser. För något så viktigt som rent dricksvatten är det hög tid att prioritera. Trots rörig regeringsledning behöver någon ta ansvar för våra rörledningar.