För någon månad sedan gjorde jag något så ovanligt som deltog i en traditionell ritual av religiös art och mångtusenåriga anor. Med andra ord, jag gifte mig. Tackar som frågar, allt gick bra, det regnade inte alls särskilt mycket, vi båda sade ja, och efter en månads giftermål är vi fortfarande vid varandras sida.
Efter att detta drama i tre akter – planering, bröllop, bröllopsresa – avslutats, och vi klivit av emotionernas berg-och-dalbana för den här gången, kan jag inte undgå att göra bruk av erfarenheten för mer allmänna reflektioner kring traditioner och deras roll i västvärlden.
I sin bok Whatever happened to tradition? (Vad hände egentligen med traditionerna?) reflekterar den brittiske historikern Tim Stanley kring samma ämne. Traditioner knyter individen till ett kollektiv, förmedlar och strukturerar kunskap om vår sociala värld, och placerar oss i ett större tidsmässigt sammanhang. Och det är en stor sorg, anser Stanley, att västvärlden under liberalismens breda banér sedan Upplysningen ”fört krig mot traditionerna”. En överdriven tro på förnuftet och människans formbarhet har lämnat oss rotlösa, ensamma och olyckliga.
Detta är en vanlig klagosång från de av konservativ dragning (jag har själv fumlat med liknande formuleringar), men i Stanleys händer tar den sig mer nyanserat uttryck än hos många. Bland annat beskriver han förtjänstfullt hur traditioner ofta uppfunnits, eller mer korrekt, omformulerats för att tjäna tidens behov.
Till exempel marknadsfördes restaurationen av den kejserliga makten i Japan på 1800-talet (Meijirestaurationen) som en återgång till en urgammal ordning. Detta stämde på vissa sätt, men samtidigt uppfanns många ceremonier och populistiska inslag, så som kejserliga stadsbesök och officiella fotografier.
Inte sällan modellerades sådana inslag efter den brittiska monarkin, som framgångsrikt överlevt Europas modernisering. Traditioner uppfinns och återuppfinns ständigt, men är inte mindre betydelsefulla för det; en insikt värd att dela med dem som narraktigt påstått att svenska traditioner inte existerar för att köttbullar är turkiska och julgranen tysk.
Jag är osäker på om jag vill skriva under på Stanleys fulla tes. Nog vore en återgång till mer traditionsbunden social rytm stabiliserande för många på driv i individualismens hav. Men det är oklart om det alls kan ske utan att göra avkall på det spelrum för fria individuella uttryck de flesta värdesätter djupt. De liberala instinkterna och individualismen är själva del av en tradition och kultur.
Eller om det ens kan ske överhuvudtaget. Filosofen Bernard Williams skrev en gång att ”det finns ingen väg tillbaka från upplysning”. Med andra ord, när en kulturs kritiska öga väl öppnats, och etablerade sanningar systematiskt satts under lupp, är det omöjligt att få anden tillbaka i flaskan, och frammana forna tiders vördnad för traditioner.
Men ändå, men ändå – när jag stod framför altaret för det högtidligaste av löften, då kändes just denna tradition otvetydigt levande och relevant. Kanske kan det fåtal verkligt levande traditioner som återstår tjäna som påminnelser för vad en levande tradition egentligen erbjuder, utan att förkasta de liberala landvinningar som, oavsett vad Stanley säger, förkroppsligar en monumental kulturell bedrift. Så jag antar att slutsatsen blir - tacka aldrig nej till en bröllopsinbjudan.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.