Förr fanns det mejerier, slakterier och kvarnar i nära nog varje by. I dag har ett århundrade av centraliseringar skapat motsatt situation. Det finns bara ett fåtal stora livsmedelsanläggningar kvar i landet.
Utvecklingen har likt myntet två sidor. Livsmedlen har för konsumenterna blivit billigare, säkrare och kanske rent av bättre. Hanteringen är effektiv. Samtidigt finns en annan sida. Den framträdde nyligen i NT (21/7) då Björn Aronsson, småskalig yrkesfiskare och ordförande för Östergötlands Kustfiskareförbund, intervjuades.
Björn Aronsson tillfrågades om vad lokala strömmingskvoter skulle kunna innebära för det annars så krympande småskaliga kustfisket. Hans svar var att även om strömmingsbestånden skulle öka igen så saknas en lokal organisation för att ta emot och ta hand om fisken. Den gamla organisationen har fasats ut av kostnadsskäl till förmån för det storskaliga. Det lär ha lett till standardisering och likriktning.
”Hela industrin är uppbyggd för det storskaliga. För det småskaliga, för vår del, är det kört. Det finns inget mellanting.”, sade Aronsson i NT.
Problemet som Aronsson lyfter – att Sverige är beroende av ett fåtal stora livsmedelsanläggningar – talas det alltmer om. Särskilt viktigt har frågan blivit i och med den återupptagna totalförsvarsplaneringen.
I en rapport om Sveriges sårbarhet från riksdagens miljö- och jordbruksutskott (2020) påtalas att det är viktigt att livsmedelsanläggningarna inte fortsätter att försvinna. Samtidigt är det kanske största bekymret att det är så få kvar.
Att Sverige bara har ett sockerbruk kvar är ett närmast övertydligt exempel. Det visar på hur långt strukturrationaliseringen och centraliseringen har gått.
Ett annat monument över utvecklingen är silon i kanalhamnen i Söderköping. Den har gått från att vara ett spannmålslager till att bli ett bostadshus. Och en annan plats där förändringens kan märkas för den med historiska perspektiv är i hamnen i Fyrudden, i Gryt. Vid kajen ligger det inte, som på 60- och 70-talet, fiskebåtar i rader som lossar strömming. Samma sak är det i Arkösund.
Samtidigt ska man nog passa sig för att romantisera det förgångna. Historien bör inte vara måttstocken för framtiden. Däremot bör vi dra lärdom. Och en sådan är att mindre livsmedelsanläggningar gör systemet som helhet mindre sårbart och öppnar för lokala nischer.
I en hållbar och robust livsmedelsförsörjning finns plats för mejerier, slakterier, musterier, kvarnar och fiskuppköpare av alla storlekar. Som konsument går det också att göra skillnad genom att välja lokala eller regionala producenter i matbutiken. Och självklart bör kommuner och regionen var föregångare i att välja lokala leverantörer.
Edvard Hollertz är agronom och ledarskribent i ATL – lantbrukarnas affärstidning.