”Elcykeln är en detaljhandelsprodukt som har stor potential att på djupet förändra samhällets infrastruktur och människors beteenden” argumenterade konsultföretaget HIU research AB när de häromveckan utsåg elcykeln till årets julklapp. Med en prislapp på allt mellan 6000 och uppåt 30 000 kronor och ännu mer är det väl också ett tecken på en pågående högkonjunktur.
För den trendkänsliga men ekonomiskt beroende är det ju då tur då att rean redan börjat. Alla som efter den 20 september i år köpt en elcykel får nämligen vid årsskiftet upp till 10 000 tillbaka på priset – av staten. Eller närmre bestämt då - av alla oss andra.
Elcykelmarknaden i Sverige expanderar i nuläget kraftigt. Försäljningen sägs ha ökat med så mycket som omkring 50 procent förra året. Detta alltså innan regeringen annonserade sin satsning på klimatmedvetna (men lite lata) vardagsmotionärer.
Bilåkandet står för en inte oansenlig del av Sveriges klimatpåverkande utsläpp. Och staten, liksom kommuner och städer, har i allra högsta grad ansvar för miljön både nära och globalt. Det finns många skäl att politiskt vidta åtgärder för att Sverige ska ligga i framkant i klimatarbetet. Och visst är det då rimligt att skapa förutsättningar för människors möjlighet att på eget ansvar göra klimatsmarta val. Men att subventionera ett utvalt konsumtionsområde är ändå udda i den ”historiska” miljösatsning MP stolt presenterat. Inte minst när man samtidigt vill minska just konsumtionen.
350 miljoner kronor är det tänkt att det ska få kosta, och upp till 35 000 personer kan alltså teoretiskt få sin julklapp sponsrad. Det är både mycket och lite pengar – snålt tilltaget om köpglädjen fortsätter utvecklas i samma takt som nu samtidigt som det är en rejäl summa om effekten av den är marginell. Om samtliga av landets elcykelköpare ersätter en rad slentrianmässiga bilfärder är det så klart bra för miljön. Och om de inte cyklade på en helt muskeldriven cykel innan gör det nog även gott för deras hälsa. De studier som finns på området tyder också på att så är fallet – men i vilket utsträckning det faktiskt blir så eller om det är ett sänkt pris som ligger bakom ett förvisso vettigt val av transportmedel går knappast att slå fast. Och om bilen ändå åker fram när vädret trilskas blir effekten av hundramiljonersatsningen sannolikt marginell. Någon analys av hur ett allt större antal elcyklar på landets (åtminstone i stadsmiljö ofta rätt trånga) cykelbanor tränger ut vanliga cyklister eller var de ska parkeras eller hur många resurser hos polisen som krävs för att lägga ner utredningarna när de (ju rätt dyra cyklarna) blir stulna finns inte lättillgängligt.
Asch. En ska inte vara alltför dystopisk. Det skulle göra många slentrianbilåkare gott att investera i en elcykel. Men det finns mycket bra att göra med 350 miljoner kronor – annat än att elda på en redan välfungerande marknad. Och även om det är en kostnadshämmande investering kan sannolikt den som har 10 000 kronor att lägga på en cykel spara två eller tre månader till och ta hela kostnaden själv. För gratis har inte bara ofta en obehaglig eftersmak – det mättar sällan länge och vad som händer med privatpersoners intresse för ansvarsfulla investeringar när subventionen försvinner och priset plötsligt återgår till det marknadsmässiga är ytterligare en obesvarad fråga. Det hela är en form av politisk klåfingrighet en regering borde hålla sig från.
Nej. Elcyklarnas potential som framtidens transportmedel till trots; mer sannolikt än att ett av klimatförändringar utrotningshotat djur skrattar just nu är att en och annan riktigt framgångsrik lobbyist gör det.