Det pågår ett brutalt krig i Europa. Ytterst handlar det om den ryska regimens anspråk på en intressesfär där de länder som en gång låg bakom järnridån skulle ingå, men inklusive Sverige och Finland som inte skulle tillåtas välja säkerhetspolitisk väg som vi själva vill.
Kriget är en påminnelse om en verklighet som många tänkt bort. Svensk säkerhetspolitisk debatt fördes länge som om krig var något som drabbade andra länder men inte oss. Det var en svensk exceptionalism där det framställdes som att vi var genom vår högre moral var förunnade att stå ovanför krigets risker. Med Rysslands invasion i Ukraina trängde sig verkligheten på så nära att denna illusion föll. Det ledde till en snabb Nato-ansökan, eftersom när den gamla svenska säkerhetspolitiken prövades mot verkligheten så höll den inte.
Nu pågår en debatt om koranbränningar som på ett motsvarande sätt förs som om den gäller ordväxling på en estrad där det är som att många tror att den stiligaste formuleringen vinner utan någon kontroll av hur den förhåller sig till verkligheten.
När det uppenbart ligger i ryska intressen att hindra den svenska Nato-processen genom att Sverige framställs som en fiende till den muslimska världen är det många debattörer som tror sig värna yttrandefriheten genom att låtsas som att koranbränningarna inte alls handlar om utländska aktörers medvetna operationer för att underminera svensk säkerhet. De menar till och med att de av oss som inte anser att utländska krafter ska ha fritt spelrum i att skapa hat och motsättningar i Sverige och mot Sverige, för att på det viset hålla oss utanför Nato, hukar för diktaturen.
Och plötsligt, på ett sätt som borde väcka munterhet och glädje i Moskva har vi fått en debatt där de som föraktar islam gemensamt med dem som säger sig vara de som mest står för liberala värden menar att det nu gäller att ta striden mot muslimska diktaturer genom att låta fältet vara fritt att håna och hetsa mot muslimer i Sverige. Om man inte stöder det upplägget, som bygger på att man inte skiljer mellan de muslimska diktaturerna och dem som lider under deras förtryck, som är just muslimer, hukar man för diktaturen. Det är en tankegång med mycken otur i sig om man anser sig bekämpa diktaturer genom att håna de förtryckta på grund av deras tro eller mobba muslimer i Sverige som om de är företrädare för de diktaturer de har flytt ifrån.
Diktaturer som den iranska ska attackeras för sin brutalitet, för att de är terrorregimer som mördar, fängslar och förtrycker sina undersåtar. Vi ska stödja deras förtryckta folk och deras rörelser för demokrati, inte håna dem för deras tro. Det är att huka för diktaturen och framställa den som de förtrycktas företrädare.
I Sverige ska vi göra klart att vi alla har en skyldighet att respektera den frihet vi alla har, och vad den ger oss rätt till. Den som känner sig kränkt av kritik av den fria debatten får leva med att yttrandefriheten är sådan. Men det innebär inte att vi ska förväxla demonstrationsrätten med yttrandefrihet och var som helst tillåta att människor av en viss tro eller härkomst ska hånas och mobbas. Yttrandefriheten är väldigt mycket större än demonstrationsrätten. Yttrandefriheten är ovillkorlig och understödd med censurförbud. Demonstrationsrätten kräver tillstånd på förhand och villkoras bland annat av att den inte stör ordningen. Den svenska grundlagen anger också rikets säkerhet som ett skäl att ta hänsyn till.
De som medvetet vill demonstrera mot människor på grund av deras tro bör inte ha någon självklar rätt att göra det där de inte alls kan freda sig från föraktet. Det är att gå den enes frihet förnär. När det dessutom är uppenbart att handlingen sker för att utifrån ryska intressen underminera svensk säkerhet och göra det möjligt för diktaturer att hetsa mot Sverige istället för att de tvingas möta kraven på demokrati borde vi inte dansa efter hatets pipor. Det är en dålig idé att låta hatets krafter få fritt fram i tron att vi värnar yttrandefriheten genom det.
I Ukraina ser vi konsekvenserna av en förlorad säkerhet. I de många terrordådens offer runt om i värden ser vi att säkerheten handlar om mer än ord utan tanke. I Sverige bör vi värna friheten genom att stå upp mot utländska aktörer som vill underminera vår säkerhet.
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.
***
I en tidigare version står felaktigt NT:s politiske redaktör Hans Stigsson som artikelförfattare.