I pandemins kölvatten hankar man sig fram socialt så gott det går. En central del i mitt eget sociala räddningspaket, i isolering i London, har varit alla de videosamtal jag deltagit i med vänner. Därom är jag nog inte ensam: Aldrig har en så stor del av vårt sociala liv förts i de etermiljöer tekniken möjliggör.
Det stod snart klart att dessa virtuella umgängesformer har en annan dynamik än de under förpandemisk tid. I verkliga livet räcker det ofta att föra människor samman. Väl avvägda nickar, minspel, småskratt och hummanden för konversationen framåt. Videoträffarna jag först deltog i tedde sig otroligt grovhuggna i jämförelse. Det sociala finlir som evolutionen under miljontals år slipat och polerat föll bort i de brusiga dataöverföringarna.
Lösningen för mig och många andra blev att videoträffas under mer organiserade former. Frågesport, i form av britternas älskade ”pub quiz”, med väl planerade och strukturerade rundor, blev snabbt populärt. Likaså vinprovningar medelst utvärderingsmall, yogaträningar (till min fotbollskropps förtvivlan), och virtuella konstrundor. Som bieffekt krävdes mer planering och koordinering, eftersom träffarna nu ofta krävde förberedelse. Ofta blev olika aktiviteterna återkommande, veckovisa inslag.
Vi tenderar att kulturellt premiera det spontana och avslappnade framför det formellt uppstyrda. Sagda utveckling är därför mycket intressant, då en generation stöpt i ”netflix och chill” av uttråkning och teknikbegränsningar nu inleds i mer strukturerade sociala utbyten. ”Vill du hänga?” ”Absolut, häng med på vår yoga-träning följd av frågesport om medeltidshistoria i morgon klockan 9!”
Det är självklart inte möjligt att till fullo ersätta den stimulering verkliga möten ger. Men ljusglimtar står att finna trots detta dystra faktum. För även om våra välorganiserade videosamtal främst fungerar som ett slags social kostersättning, har de samtidigt bidragit med en social dimension många av oss tidigare inte upplevde särskilt ofta.
Närmare bestämt har vi påmints om den särskilda gemenskap och samvaro som kan uppnås när vi inordnar oss i aldrig så små gemensamma strävanden, vare sig det är veckans frågesportsrunda eller bokklubben. Videosamtalen tillät inte den subtila, spontana kommunikation som fysisk närvaro gör möjlig. Därför rörde vi oss till mer uttryckligt styrda och formaliserade umgängesformer. Du får bara svara när det är din tur, i dag har Anna valt bok, och så vidare.
Även om sådana regler på ytan begränsar var och ens sociala handlingsutrymme, skänker det en särskild typ av samhörighet att inrätta sig i en för stunden angiven, gemensamt accepterad social ordning. Självklart söker man inte alltid just denna sorts sociala sammanhang, men det erbjuder en typ av samhörighet, som är djupt mänsklig.
Denna insikt nådde de politiska filosoferna förstås för länge sedan. Den franske tänkaren Jean-Jacques Rousseau skrev 1772, när han ombads ge sin syn på Polens framtida regeringsform, att politisk endräkt och medborgerlig anda bäst byggs ”genom barnlekar; genom institutioner som framstår som triviala och meningslösa i ytliga mäns ögon, men som skapar omhuldade sedvänjor och obrytbara band.”
Pandemin har tvingat oss att hålla varandra på avstånd. Det vore därför ironiskt, men lyckosamt, om den samtidigt kunde bidra till att påminna oss om en ofta bortglömd dimension mänsklig gemenskap.
Erik Hammar är utbildad i filosofi och statsvetenskap vid Oxfords universitet och London School of Economics. Fd managementkonsult och nu analytiker i tech-branschen. Han skriver från London.