Vidden av acceptansen för (vissa) mäns gränsöverskridande beteenden gentemot kvinnor har drabbat de flesta i takt med att vittnesmålen under hashtaggen ”metoo” ökat. Men lika omfattande som utsattheten har ju tystnaden, eller kanske snarare avsaknaden av agerande, varit. Fram till nu då. Det är problematiskt när mediala hetsjakter och interna utredningar ersätter rättsväsendets processer. Men också att det tycks krävas för att fler ska agera på mer.
De uppgifter som diskuteras idag handlar ju inte bara om dem som hållit tyst, utan om dem som berättat men möts av – inget. Och det är inte den som lyfter ett problem som skapat det. Inte den som tar illa vid sig som är känslig. Det går ju så klart att diskutera om det finns en utbredd lättkränkthet här i landet, och om den till och från kopplas till orimliga krav. Men att bli tagen på allvar, inte minst av arbetsgivare eller andra auktoriteter, är inte ett sådant (orimligt krav). Inte när det gäller oönskade kommentarer eller händer på fel ställen. Absolut inte när det gäller rena övergrepp.
Men heller inte när det gäller andra problem på ens arbetsplats eller skola. Att bli tagen på allvar innebär nu inte att få som man vill, men att avfärdas utan förklaring eller ignoreras är svårt för den moderna människan. Det måste samhällets organisationer förhålla sig till. Bortviftade problem är dessutom mycket sällan lösta.
Rikspolischef Dan Eliasson har många utmaningar idag. Inte minst efter bara de senaste dagarnas uppgifter om brott riktade mot yrkeskåren poliser. Det är givetvis allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv – avsaknad av respekt för rättssamhällets grundläggande organ är oroväckande. Och dylikt ställer krav på många. Inte minst polisens egen organisation – i ett läge när inte mycket tyder på att den är värst stabil. Rikspolischefen har åtminstone lyckats förmedla att det behövs mer resurser, höstens politiska budgetar innehöll någon form av auktion om vem som avsatte mest resurser till polisen. Det är ju nu bland politikernas viktigaste verktyg för att komma tillrätta med problem (såsom en dysfunktionell organisation).
Fler poliser behövs nog. Och kanske behöver de inte bli bättre, men de behöver åtminstone utföra ett bättre arbete på flera plan. Hur det ska gå till kan man tycka olika om. För även om det givetvis inte ska begränsa utredning av och arbetet mot grov brottslighet är det inte nödvändigtvis fel att arbeta med det som kan beskrivas som pinnplockeri. Att lösa enkla och vardagsnära brott som trafikförseelser kan både vara närvaroskapande och, för den som får en påföljd i nära anslutning till ett lagbrott, åtminstone teoretiskt förhindra framtida mer allvarliga brott.
Men i Ekots lördagsintervju (7 oktober) är det framförallt en annan sak som fastnar; att den interna kritik som tas upp bemöts med direkt ogillande. Uppgifter om medarbetare som anser sig behöva prioritera fel saker, såsom enklare narkotikabrott, sägs helt enkelt ha fel. För om det inte finns sådana direktiv från den centrala ledningen är det så klart än allvarligare om medarbetare upplever det så. Det borde vara något att fundera över och besvara snarare än avfärda.
Dan Eliasson har en tuff uppgift. Och förutsättningar för att lösa den kräver långt mer än mer resurser. Inte minst ledarskap. Då måste man lyssna både inåt och utåt.
För tystnad kan vi väl konstatera efter de här senaste veckorna, är knappast ett tecken på att inget är fel.