Ingen generation har dominerat svensk politik som 68-generationen har gjort. Födda under 40-talet, uppväxta i det framväxande folkhemmet och revolterande i slutet av 60-talet. I dag tillhör de som var tongivande på 60- och 70-talet den yttersta samhällseliten. Främst inom politik och kultur men även inom det oftast så förhatliga näringslivet.
Det är på många sätt deras samhälle vi lever i. Det var deras idéer som formade socialdemokratins politik under decennier och därmed hela utvecklingen. Kontraktet mellan stat och medborgare har varit till synes enkelt i sin grundläggande form. Avtalet är att hushållets vuxna förvärvsarbetar och därmed kvalificerar sig för välfärdsstatens olika förmåner, de betalar en av världens högsta skatter men får i utbyte tillgång ett generöst trygghetssystem och till kvalificerad vård, skola och omsorg för sina barn och äldre. Det fanns givetvis mycket att invända mot mycket av det som var dåtidens sociala och politiska ingenjörskonst (allt från kollektivismen till bostadspolitiken, löntagarfonder och radio och tv-monopol och så vidare) men i sin grundform kunde det uppfattas som sympatiskt. Man jobbade och gjorde rätt för sig, för att använda statsminister Stefan Löfvens ord.
Det här systemet har nu uppvisat sprickor i ett par decennier. Folk vill inte bo i miljonprogrammets fyrkantiga och livlösa bostadskaserner, de vill kunna välja såväl boende som skola och vårdcentral, de vill inte betala världens högsta skatt och samtidigt med förfäran se att motprestationen från det offentliga blir allt magrare och svårare att få tillgång till. Få, om ens någon, kan i dag hävda att skola, vård och omsorg levererar på den nivå som skatteuttaget motsvarar. Sannolikt håller dagens pensionärer inte heller med om att deras pensioner är på den nivå de trodde den skulle hamna när deras yrkesliv var över. Dessutom finns det många som anser att brottsbekämpningen borde fungera bättre och att tryggheten på gator och torg borde vara större. Sprickorna i fasaden är inte nya, men de växer. Kontraktet mellan välfärdsstaten och medborgarna väger allt lättare. Talen och löftena om den svenska modellen klingar allt falskare.
I veckan presenterade regeringen Löfven sin vårbudget. Det nyhetsmässiga fokuset låg nästan uteslutande på kostnaderna för flyktingkrisen. Det faktum att Sverige tog emot 163 000 flyktingar 2015 påverkar såklart politiken och givetvis även budgeten. Regeringen tillförde utan att darra på manschetten 31 miljarder kronor till Migrationsverket för ökade kostnader och statens slutsumma för innevarande år uppges vara över 80 miljarder kronor. Det motsvarar två försvarsbudgetar eller ungefär fyra gånger så mycket som polis och rättsväsendet årligen har i budget. Läggs regeringens beräknade kostnader samman och summeras fram till år 2020 blir slutsumman långt över 400 miljarder konor. Det motsvarar en fullt finansierad utbyggnad av höghastighetståg mellan landets tre största städer.
I budgetskrivelsen kan man också läsa att regeringen uppskattar att år 2020 lever 980 000 svenskar i vuxen ålder på bidrag. Det är 16,5 procent av befolkningen i åldern 20 till 64 år. Alltså var sjätte vuxen exklusive landets pensionärer. Läggs barn, bidragsberoende personer, pensionärer (som betalt in till pensionssystemet) samman blir det ungefär 5,6 miljoner personer som skall försörjas av en arbetsstyrka som uppges uppgå till fem (5) miljoner arbetstagare. Det krävs ingen examen i nationalekonomi för att inse att den ekvationen är svår att lösa och ett problem för varje politiker som tar ansvar för statsbudgeten.
400 miljarder kronor är ofantligt mycket pengar och då tillkommer även kostnaderna för integrationen för kommuner och landsting/regioner som inte kompenseras av staten. Dock är det knappast i den nivån som en del försöker göra gällande att det skulle kullkasta samhället. Statens intäkter under samma period är ungefär 7000 miljarder kronor. Frågan blir såklart vilka effekter det långsiktigt får för samhället. En historisk förändring har redan skett, männen är för första gången i landets historia fler än antalet kvinnor. Det går till exempel 123 män i åldern 16-17 på 100 kvinnor i motsvarande åldersgrupp.
Styrelsen för Myndighetsskydd och beredskap, MSB, skickar varje vecka ut rapporter om utvecklingen. Redan i höstas talades om ”undanträngningseffekter” på grund av flyktingkrisen. I klartext att välfärdsstatens olika delar kommer att ha och få svårt att klara sina grundläggande uppgifter som vård, skola och omsorg när så stora volymer av nyanlända ges tillgång till systemen och förmånerna. Personer som upprätthåller sig illegalt i landet har rätt till vård, skolgång och olika ersättningar. Hur kommer dessa undanträngningseffekter att påverka samhället och politiken? Det säger sig självt när fler personer förs in i ett system utan att systemets resurser eller omfattning hinner växa i samma takt blir det flaskhalsar. Hur kommer politikerna att prioritera resurserna?
Inrikesminister Anders Ygeman (S) sa i ett uttalande i våras att Sverige kan komma att utvisa närmare 80 000 av de som kom förra året. I sammanhanget ska man minnas att rättsapparaten ett normalt år klarar av ett par hundra avvisningar. På vårbudgetens 131 sida står följande: ”Den genomsnittliga handläggningstiden för ett första beslut på asylansökan för personer som anlänt under hösten 2015 väntas bli 450–720 dagar, vilket ger en indikation om den kommande genomsnittliga vistelsetiden”. Först skall alltså den asylsökande vänta i närmare två år på beslut, därefter överklaga och eventuellt i slutändan nås av beslutet att de ska avvisas. Under tiden har sannolikt barnen börjat i skolan, lärt sig svenska och familjerna börjat rota sig i landet. Att i det läget avvisa de volymer som Ygeman talade om är varken humant eller ens praktisk möjligt. Regeringen har dessutom tagit det märkliga beslutet att eventuell anhöriginvandring ska räknas av mot kvotflyktingar. De som är mest utsatta enligt FN ska alltså stå tillbaka. Rödgrön humanism?
Allt detta och mer därtill är såklart känt för landets ledande politiker. Den modell som skapades av 68-generationen står inför sin tyngsta utmaning någonsin. Intressant nog saknas det inte företrädare bland 68:ornas ideologiska arvtagare som hävdar att denna utmaning inte är något problem. Ser man till alla olika delarna som krävs för en bra integration landar jag i den direkt motsatta åsikten. Det finns för stunden ingen del av det svenska systemet som kan sägas fungera så väl att morgondagens utmaning på något sätt blir enkel. I tangentens riktning finns snarare systemets undergång i den meningen att medborgarna inte längre litar på att staten uppfyller sina förpliktelser. Då har den politik som fört oss hit också bidragit till sin egen undergång.