Radiodebatter brukar vara bättre än tv-dito eftersom varken utseende eller gester som bekant går att se. Dessutom var det inte partiledarna, utan spetskandidaterna, som möttes i Sveriges Radios P1 under gårdagen. Något som borde borga för en mer sakinriktad och mindre förutsägbar debatt.
Eller inte...
För debatten urartade snabbt till ett råkurr mellan dåliga kopior av partiledarna. Diskussionen var ofta grov och intetsägande som då Liberalernas Karin Karlsbro hävdar att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna "för en rent kvinnofientlig politik". Kristdemokraternas Sara Skyttedal varnade istället för Emmanuel Macrons "superstatsfederalism", men då den franske presidenten inte var inbjuden kunde han inte tyvärr inte svara.
Centerpartiets Fredrik Federley uppehöll sig istället vid att Socialdemokraternas "socialimperialism" inte kommer att fungera, medan Heléne Fritzon fann en ny motståndare i just Federley som enligt henne "obstruerade". Nåja, det kunde varit värre. Soraya Post från Feministiskt initativ fick ett raseriutbrott och kallade Sverigedemokraternas Charlie Weimers för en företrädare för "rasistmaffian". Möjligtvis hörde hon aktivt fel. Weimers pratade faktiskt om "rumänska" rånarligor, inte "romska" eller något annat...
Weimers ja, han ersatte förstås elefanten i rummet – SD:s toppnamn Peter Lundgren, som funnit att han gör bäst nytta av att synas så lite som möjligt fram till valdagen.
Och det var allt. Nej, inte riktigt! Åtminstone två företrädare valde en mer lågmäld framtoning: Moderaternas Tomas Tobé och, möjligtvis något mer överraskande, Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke. Kanske är det inte så konstigt. Trygghets- och miljöfrågorna rankas högt av många väljare, ibland säkert också samma väljare. I kampen mot organiserad brottslighet och terrorism behöver samarbetet inom EU förstärkas, det är närmast självklart. På motsvarande sätt är det lite nytta att debattera svensk miljöpolitik för sig, utan den europeiska dimensionen.
Och kanske, lite grand, jordbruksfrågor. Federley har faktiskt en poäng i att många gör det lätt för sig genom att ständigt föreslå nedskärningar på just jordbrukspolitiken. Dessutom är det faktiskt en fråga som, till skillnad från många andra, i stor utsträckning avgörs i Bryssel och Strasbourg.