Angela Merkels sista tid som tysk förbundskansler riskerar att bli hennes dystraste. Inte minst gäller det uppkomsten av (ofta mer eller mindre nynazistisk) extremnationalism. Ena dagen avslöjas en sammansvärjning, som planerat attacker på moskéer. Nästa lyckas en, som det tycks, självradikaliserad extremnationalist mörda tio personer Hanau.
Under tiden lider Tyskland av politisk limbo – delvis orsakad av henne själv. Detta efter att Merkels påtänkta "kronprinsessa" Annegret Kramp-Karrenbauer kommer att hoppa av som partiledare för kristdemokratiska CDU.
En redan utdragen plåga förlängs ytterligare, fast på sätt och vis var det ju så Merkel själv ville ha det. Den sittande förbundskanslern vill övervara det tyska ordförandeskapet i EU andra halvan 2020 och helst inte avgå före förbundsdagsvalet nästa år. Genom att avgå som partiledare, men sitta kvar som förbundskansler hoppades Merkel förmodligen kunna verkställa en mjuk övergång till pensionen, i synnerhet som AKK skulle stå för ungefär samma relativt liberala politik som Merkel.
Men just därigenom begick hon paradoxalt nog ett av sina största misstag under hela hennes politiska karriär. Förutom den maktförlamning som limbot skapat i största allmänhet, har hon skapat osäkerhet i sitt eget parti och öppnat dörren för radikalnationalistiska AfD att profitera på missnöjda CDU-väljare. Dessutom gjorde hon arbetsuppgiften omöjlig för AKK, vars auktoritet och krishanteringsförmåga aldrig imponerade.
Krisen i Thüringen, där CDU lätt bisarrt gjorde gemensam sak med just AfD i syfte att släppa fram en delstatspresident från liberala FDP, påvisade att många kristdemokrater ute i landet struntade i påbuden från Berlin. AKK hade inte stort annat val än att lämna walk over i förtid.
Samtidigt är krisen inte hälften så specifikt tysk, som internationellt allmängiltig. Så här går det ofta när en under många år framgångsrik eller dominant ledare ska efterträdas av en försiktig kopia.
I Sverige tog Moderaternas Anna Kinberg Batra (AKB) över efter Fredrik Reinfeldt med icke uttalade löften om ungefär samma politik. Det gick inte alls.
I Storbritannien lyckades Tories John Major visserligen vinna ett parlamentsval på en mjukare thatcherism, men förlorade därefter stort till Labours Tony Blair i valet 1997. Och när Blair så småningom lämnade toppolitiken förlorade efterträdaren Gordon Brown direkt till Tories i påföljande val.
I USA håller de flesta med om att George Bush (den äldre) var en i stora stycken framgångsrik republikansk president, som ändå inte kunde mäta sig med Demokraternas relativt okände utmanare i form av Bill Clinton. I Frankrike var den politiska situationen tämligen tillkrånglad under Francois Mitterands sista år vid makten som president, men efterträdaren som presidentkandidat Lionel Jospin var åtminstone den som, jämte Lauren Fabius, pekades ut som dauphin. Men först förlorade Jospin mot Jacques Chirac 1995 och i nästa försök åkte han ut redan i första omgången, efter att ha fått färre röster än extremnationalisternas Jean-Marie Le Pen.
Lärdomen blir att ett parti som under en stark ledare haft makten länge tenderar att premiera nya ledargestalter av ungefär samma politiska färg som tidigare. Fast lite blekare. Brown var blekare än Blair, AKB blekare än Reinfeldt och AKK blekare än Merkel. Men vem vill ha en sämre kopia, även om man faktiskt gillat originalet?
Det borde Merkel ha begripit, likaså att det i politikens värld är svårt att gå i deltidspension.